Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Truten cirklar lågt och långsamt över den lilla gångvägen där jag och hunden brukar ta morgonpromenad. En bit bort går en annan runt, runt på samma fläck medan den iakttar oss med stel blick.
Hunden är lite extra spänd, här satt det nämligen en katt en gång. Det finns många katter i området, men det är bara två som min hund bryr sig om.
En luddig vit som brukar sitta nedsjunken på rumpan med bakbenen framför sig, nerplumsad som en säck potatis. Jag och hunden (mest jag) brukar kalla den för plums-katten. Både jag och hunden tycker att den är skum. Och en svart som en gång satt under busken vi nu passerar och fräste, naturligtvis kallad fräs-katten.
Det glömmer min hund aldrig, så varje gång vi passerar busken kontrollerar hunden om fräs-katten är där.
Eftersom det är en trutunge är den ganska stor, precis lagom stor, tycker hunden som gör sig beredd att leka lite.
I dag är den inte där. Det är däremot trutarna. Hunden är den första som upptäcker varför. I gräset invid gångvägen skuttar en vitgrå luddig fågelunge. Eftersom det är en trutunge är den ganska stor, precis lagom stor, tycker hunden som gör sig beredd att leka lite.
Trutmamman – eller om det är trutpappan, jag har annat för mig än att könsbestämma fåglar – tycker inte att det är läge för en playdate, utan tar sikte på oss med samma energi som en föräldraledig pappa som ser sitt barn förfördelas i sandlådan.
Vi backar raskt undan, tar en annan väg. Men det är nyblivna kärntrutfamiljer även där, så vi får helt enkelt gå tillbaka samma väg vi kom. Till hundens glädje, för då får vi återigen passera den lokala pizzerian där det alltid brukar finnas något gott att lukta på nedanför papperskorgen.
Under försommaren har det återkommande varnats för djur i den lokala Facebook-gruppen. Oftast om hundar som verkar vilja jaga diverse gulliga djurbarn. När en rådjursmamma gör utfall mot en hund för att skydda sitt kid, som ligger i gräset, möts hon av sympati.
Den typen av sympati får inte trutungarna. I Facebook-gruppen föreslår någon att man ska kalla in viltvårdare som skjuter av alla trutar.
När vi tar vår runda nästa dag är allt som vanligt. Trutungarna är borta – de har väl lärt sig flyga – och hunden spejar efter fräs-katten i buskarna.
Läs mer:
Aliens förra kåseri: Jag hade rätt – men blev ändå besegrad av vildsvinen
Alien-klassikern (2025): Jag gjorde misstaget man inte får göra på loppis
Veckans mest lästa kåseri: Lillebror: Vilken jättebra svenska jag talar!
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
