Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Rock
The Rolling Stones
”Foreign tongues”
(Polydor/Universal)
Att Rolling Stones i våras smög ut ett första smakprov från nya albumet – öppningslåten ”Rough and twisted” – under namnet The Cockroaches känns passande. Gruppens hemliga alias användes redan på sjuttiotalet för att undvika uppmärksamhet. Men just kackerlackor sägs ju också vara livskraftiga nog att överleva kärnvapenkrig och lite så är det väl även med Stones som lirar vidare mot alla odds. Gruppens trofasta takthållare Charlie Watts gick förvisso bort 2021, men material från trummisens sista session hörs på punkiga spåret ”Hit me in the head”.
Samtidigt har åttioplussarna Mick Jagger och Keith Richards (flankerade av blott 79-årige Ronnie Wood) under 2000-talet kommit in i andra andningen. Nya skivan ”Foreign tongues” är millenniets fjärde studioalbum och liksom förra plattan ”Hackney diamonds” producerad av Andrew Watt. Den 35-årige amerikanen har ett öra för att ge gruppens klassiska bluesrock en lätt uppdaterad touch. Eller kanske främst hålla dem på rätt spår. Visst låter det aningen välpolerat ibland, men signatursoundet är både intakt och varierat.
Covervalen – Amy Winehouse och Chuck Berry – sluter cirkeln med både britishness och bluesriff. Däremellan samsas discodriv med såväl soulvibbar som nerv. Samt ballader som ”Some of us” – sårbar eller skral beroende på hur man ser på Richards sporadiska sånginsatser i stort. En del av gästlistan har större pr-värde än musikalisk substans (Bruno Mars på koskälla, någon?). Men The Cures allestädes närvarande frontman Robert Smith gör ett gudomligt gitarringripande på ”Divine intervention”, medan Paul McCartney från forna konkurrenterna Beatles bistår med bas.
Framför allt har man lyckats förvalta friheten hos ett band som inte längre har något att bevisa. Dagens Rolling Stones är ett gäng gubbar som har roligt i studion med andra till åren komna farbröder, men som ändå inte har sänkt ambitionsnivån när det kommer till att faktiskt ha något att säga mellan raderna. På ”Foreign tongues” riktas pikarna mot autokrater och amerikansk politik; ”Lady Liberty don’t look so good when there’s a tear in her gown”, som det heter i ”Ringing hollow”.
Ingen väntar sig att Rolling Stones ska uppfinna hjulet igen – de har råd att bara rulla på, och spåret ”Side effects” antyder att det är svårare att sluta rocka än att sluta röka. Sex decennier och 25 album in i karriären kan Jagger fortfarande charma skiten ur det mesta med glimten i ögat. Inte minst i låten ”Mr Charm” med en välriktad känga mot ”mad mogul Mr Musk”. Därför är det extra beklagligt att de brittiska veteranerna fallit för frestelsen att lansera albumet i samarbete med en korrupt organisation som internationella fotbollsförbundet Fifa, komplett med limiterad vinyl och VM-kollektion.
Bästa spår: ”Mr Charm”
Läs fler skivrecensioner och andra texter av Johanna Paulsson.
Intervju: Mick Jagger: ”Man ska inte göra musik för pengar”