Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det har flugit lite under radarn, men i början av juli sa statsminister Ulf Kristersson en avslöjande grej inför höstens val. Det var under en intervju med DN (5/7), där de diskuterade Tidöpartiernas usla opinionssiffror, och gick igenom lite olika förklaringsmodeller: Handlade det om att herr statsminister verkar så arg och irriterad? Är det den oroliga omvärldens fel? Tynger de återkommande affärerna kring Kristersson och hans fru Birgitta Ed partiet?
Och så vidare.
Så frågade DN:s reporter: ”Kan det vara så att väljarna inte gillar det de ser? Att de tycker att ni har gått för långt i till exempel migrations- och kriminalpolitiken?”
Kristerssons svar? ”Jag tror inte det”. Han ser förändringarna som skett som ”absoluta nödvändigheter” och att om de vinner nästa mandatperiod så blir det ”annorlunda, men vi ska ändå hålla kursen.”
Jag har fäst mig vid det där. Funderat. Hur ser egentligen ”kursen” ut?
Förändringen av migrationspolitiken den här mandatperioden har handlat om framför allt två saker – och dit hör inte en åtstramning av asylinvandringen, det gjordes redan under föregående två mandatperioder. I stället har fokus legat på dels att försvåra arbetskraftsinvandringen, dels att öka antalet utvisningar. Lönekraven för arbetskraftsinvandrare har höjts dramatiskt. Återvandringsbidraget har ökat. Hemliga avtal har slutits med skurkstater. Det har, i all väsentlighet, varit Sverigedemokraterna som hållit i taktpinnen.
Det har, i all väsentlighet, varit Sverigedemokraterna som hållit i taktpinnen.
I början av det här året blossade debatten om tonårsutvisningarna upp. Det visade sig att svenska folket inte diggade att unga personer som gått i skolan och hade sin familj här skulle utvisas. Många av de här utvisningarna var ett direkt och medvetet resultat av regeringens politik, av ett allt striktare regelverk ihop med avskaffandet av ”särskilt ömmande omständigheter” som grund för uppehållstillstånd. Men trycket blev så stort att regeringen till slut tvingades lägga om politiken för just den gruppen. Det är att se som ett undantag, ett olycksfall i arbetet. Eller: Ett sätt att slippa frågan i valrörelsen.
Men nu säger Kristersson alltså att kursen ska hållas. Utvisningspolitiken lär därmed fortsätta. Det har också hans parhäst Jimmie Åkesson (SD) sagt – att om Tidö vinner valet ska invandringen stramas åt ytterligare (DN 10/3). Efter valet vill SD dra tillbaka hundratusentals uppehållstillstånd.
Om Kristerssons mål är att inte bara behålla nuvarande ordning, utan ”hålla kursen” är det inte så underligt att han lovat Sverigedemokraterna ministerposter, och ser det som naturligt att det handlar om inflytande på migrationsområdet.
Kristerssons kommentar är därför tacksamt klargörande. En röst på Tidöpartierna blir en röst på ett utökat utvisningsprojekt.
Läs mer:
Max Hjelm: Birgitta Eds gräddfil till prästjobbet luktar illa – men hon är inte problemet
Max Hjelm: Varför påstår Vänsterpartiet att hela Malmö hatar polisen?
DN:s ledarredaktion: Trump har rätt om regimen i Iran – men det gör bara kriget mer obegripligt