Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Familjen Palme tillbringade 30 somrar på Fårö. Jag kan inte sluta titta på bilderna: Palme i små shorts och sliten pikétröja, på damcykel, i uppkavlad skjorta på stranden. Familjen hyrde ett hus utan el och vatten – när Olof Palme var konsultativt statsråd och Wennerströmaffären uppdagades behövde han gå över till grannen för att kunna ringa statsminister Tage Erlander. Vid Sudersand på norra Fårö står en orange telefonkiosk som Palme använde i sina statsministerärenden, och inuti finns en skylt där det står ”Härifrån styrdes Sverige”.
Sju timmar efter att jag har övergett min familj står jag på färjan till Fårö. Eftersom jag inte har körkort tvingas jag att hyra en cykel på ön. 15 kilometer in i cykelturen börjar jag undra varför jag egentligen gör detta. Jag levde inte samtidigt som Olof Palme, vad jag minns förekom han inte som ett särskilt återkommande samtalsämne under min barndom och jag är inte socialdemokrat. Dessutom har jag inte ens en plan för resan: i min packning finns bara ett paket snabbnudlar, en flaska cava och Henrik Berggrens Palmebiografi.
Efter två mil kommer jag till telefonkiosken som styrde Sverige. Jag tar en cigg därinne, den första på 15 år, för att det känns som något Palme hade gjort. Det kanske är olagligt men jag skulle, så att säga, ta fyra års fängelse för det.
Att vara svensk är att vara Palmenostalgiker och att också vara övertygad om att Palme hade tyckt om en om han bara kände till att man existerade. På en pressträff säger Ulf Kristersson att han tror att Palme skulle ha varit stolt över Tidöregeringens engagemang för Ukraina och när Nooshi Dadgostar gästar ”Talkshow i P1” gissar hon att Palme hade varit vänsterpartist om han hade levt i dag. Jag tror att Olof Palme hade lyssnat på mina poddar om han var vid liv. Skoja.
I riksdagen nämns Olof Palmes namn oftare än någon av hans föregångares och när jag tittar på dagens politiska debatter påminner allt om valåret 1976. Det är kanske en naturlig följd av det remake-samhälle vi lever i: gamla filmklassiker får uppföljare, artister återanvänder VM-låtarna från 1994 och partiledardebatterna blir remakes av Scandinaviumdebatten mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin 1976.
Jag tittar på cykeln och går utan att ta en bild eftersom jag är dum i huvudet
När Ebba Busch irriterat förklarar skillnaden mellan el- och effektbrist hör jag Palme som läxar upp Fälldin om el och olja. I Magdalena Anderssons anföranden mot arbetskraftsinvandring skiljer sig knappt en stavelse från vad Palme säger i Scandinavium. Till och med anklagelsen om att sakna regeringsalternativ kastades fram redan 1976.
Nästa ”varför gör jag det här”-ögonblick kommer när jag går uppför en grusväg på väg mot ett äldre par som jag läst i en lokal Facebookgrupp äger den cykel som Palme alltid hyrde under sina Fårö-somrar. Det är en pinsam promenad eftersom vägen är så lång och rak att de ser mig gå mot dem i tre minuter innan jag är framme. För att samla mod inför det vansinniga jag ska göra – dyka upp oanmäld hos någon och börja ställa frågor – ringer jag min vän Samanda Ekman som jobbar med att fråga saker. Hon säger att jag ska ”koppla på charmen”.
Väl framme råkar jag koppla på autismen i stället och ställer inte en enda fråga till paret, som vänligt visar mig cykeln och ger mig bonusinfo om att Lisbeth Palme brukade besöka deras loppis. Jag tittar på cykeln och går utan att ta en bild eftersom jag är dum i huvudet.
Förklaringen till Palmenostalgin tycks generera teorier i nästan samma takt som mordet på honom. Det bidrar förstås till mytbildningen om Palme, men den började redan innan dess: Tage Erlander kallade honom ”den största politiska begåvningen vi har haft under 1900-talet”, en position han verkar ha kvar även i det 2000-tal han aldrig levt i (eventuella utsvävningar om Jimmie Åkesson får inte plats i den här texten). När Mona Sahlin gästar ”Druid & Zimmerman Show”, där jag medverkar, säger hon att hon gick med i Olof Palme – socialdemokrat blev hon först senare.
Till berättelsen hör också den store utrikespolitiker (men något mindre inrikespolitiker) som Palme var. Säg en annan statsminister som tillsammans med Fidel Castro och Samuel Beckett blivit nominerad till titeln ”årets man” av en spansk tidning och har gjort den svenska humanitära stormakten världsberömd.
I dokumentärfilmen ”Palme” (2012) förklarar Annette Kullenberg det med att Palme attraherade kvinnor och att det finns för få sådana män i svensk politik, i bemärkelsen att han lockade kvinnor till partiet (känt problem för Ulf Kristersson), inte nödvändigtvis att kvinnor blev kära i honom.
Jag är åtminstone lockad av estetiken ”Palmesommar”. Min Fårö-resa, som redan är kusligt lik fraktfartyget Fortunas, drabbas av ännu ett nederlag när jag försöker ta mig till stugan som familjen Palme brukade hyra. Jag är för artig för att svänga in på den privata vägen som leder till huset och när jag försöker ta mig dit strandledes dyker en fiskmås hotfullt mot mig. Olof?
I Facebookgruppen varnar någon för en konstig person som rör sig i området. Dags att åka hem.
