Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Pop
Gracie Abrams
”Daughter from hell”
(Interscope records)
För ett par år sedan återpopulariserades termen kursiverad sång. Enkelt uttryckt innebär det att sångaren drar ut på vokaler och låter ord spilla över i varandra för att få ett råare, känslosammare sound. När uttrycket nådde Tiktok blev det snabbt hånat, det uppfattades som pretentiöst och ett billigt knep för att blåsa liv i platta texter.
Ett av affischnamnen för uttrycket var den kaliforniska singer-songwritern Gracie Abrams. När hon nu släpper sitt tredje album ”Daughter from hell” har hon äntligen gjort avkall på den kursiverade sången och går mot ett vuxnare sound.
Abrams tillhör den nya generationens artister som kan tacka Tiktok för karriären. Hennes låtar ”I miss you, I’m sorry” och ”Close to you” har med sina gitarriff tonsatt otaliga klipp. Sedan dess har hon bland annat varit förband åt Taylor Swift och nominerats till en Grammy.
Trots att den nya skivan är mognare verkar Abrams lida av växtvärk, både musikaliskt och existentiellt. Redan på inledningsspåret ”Hit the wall” lägger hon signaturgitarren på hyllan och träder in i mer elektronisk musik, vilket välkomnas. En stor del av plattans 16 låtar drunknar dock i varandras likheter och påminner för starkt om Taylor Swift-produktioner. Det har förvisso sin förklaring i att skivan är producerad av Swifts mångårige producent Aaron Dessner.
I titelspåret ”Daughter from hell” ber hon om ursäkt till sin filmproducentmamma för att ha varit ”en dotter från helvetet”. Förutom det rockiga gitarriffet är det ett förvånansvärt tandlöst spår och jag saknar kontext till varför hon gett sig själv helvetesepitetet. Det är snarare ett kärleksbrev till mamman än en låt skriven av en bångstyrig dotter.
Albumets främsta ljusglimt är spåret ”Humming”, där hennes röst nästan transcenderar mot evigheten. Där visar hon vilken nivå hon kan nå, både som vokalist och textförfattare. Det är vackra texter om att känna sig alienerad av att bli vuxen.
Dessutom har hon skrivit en av låtarna tillsammans med sin pojkvän, tillika skådespelaren Paul Mescal. Även i ”Imaginary friend” är textraderna vackra, men musiken desto mer trögflytande.
Gracie Abrams har fortfarande några år av växtvärk kvar innan hon fullt ut vågar lämna Taylor Swift-soundet och på allvar kliver in i sin egen era. Det första steget var att lämna den kursiverade sången.
Bästa spår: ”Humming” och ”Afflictions”
Läs fler skivrecensioner.
