Roman
Kjell Westö
”Coda”
Albert Bonniers förlag, 381 sidor
Norden är fjäll och fjordar, skogar, ängar och sjöar. Men här i norr reser sig också ett antal författarskap, som präglar landskap och kartbild. Lite högre, lite synligare än de andra.
Finlandssvenske Kjell Westös har växt till ett sådant. Han skapar en särpräglad stämning där ingenting lämnas åt slumpen. Är mästerlig på research och omsorgsfulla beskrivningar. Det är märkvärdigt att en så varm och sympatisk berättare ändå kan få texten att svida. Människor har det inte lätt och gör det inte lätt för sig i Kjell Westös romaner.
Coda, den nya bokens titel, anger en effektfull, avslutande del av ett musikstycke, eller en sorts svans på ett konstverk. I Westös senaste romaner går högmod före fall. ”Tritonus” rör en framgångsrik dirigent som ser sina relationer och sitt konstnärskap vittra sönder. I ”Skymning 41” har en skådespelarkarriär slocknat och i ”Coda” gäller detsamma ett författarskap. Tre kulturformer: musik, dramatik och litteratur.
Även om ”Coda” rör sig på Westös hemmaplan sedan decennier – den litterära världen – använder han liknande teknik som i tidigare böcker. Blandar autentiska namn med fiktiva. I ”Tritonus” var det kompositioner, kompositörer, musiker, konserter. I ”Coda” är det förlag, titlar, författare, priser som flyger runt. Verklighet och påhitt i samma gryta.
Utgångspunkt: En grupp unga radikala ”Kommando Kronopio” (syftar på en naiv poetisk varelse hos Julio Cortàzar) ville förändra kulturlivet i 1980-talets Helsingfors och grundade ett konstnärskollektiv. Berättaren, Andy Montag, nu etablerad förläggare, tillhörde gruppen liksom en av hans stjärnförfattare, Willy Thelin. Åren har kommit och gått, liksom på vissa håll karriärerna. Och nu kan det sägas. Berättaren kör fram och tillbaka mellan tidsplanen, plockar upp än den ena än den andra i gruppen. Halvsanningar trängs med sanningar. Det beror på vem som berättar, varför man berättar, i vilket sammanhang.
Trots långa glapp, trots svek och trassel är de bundna vid varandra. Det är i sluttampen av livet, när det mesta som format dem är över, som Kjell Westö håvar in sin fångst och ser den sprattla i nätet. Alla har de hemligheter, inte minst berättaren Andy själv.
Jag kommer på mig med att tålmodigt vänta ut historierna om de andra deltagarna för att få tag i de tre som romanens nervtrådar spinner kring. Den distanserade, registrerande Andy, den knäckta Willy, som tvingas se sin lysande författarkarriär slockna när ljuskäglan riktas mot de yngre, och så den framgångsrika juristen och affärskvinnan Corinne, namne med Germaine de Staëls strålande hjältinna.
Vi får vara publik till brutala sågningar, hånfulla och försåtliga kommentarer om föredettingar som utan nåd ska ner från scenen. Westö är vass och rolig, smular krasst och effektivt sönder de litterära klichéerna.
Det är i sluttampen av livet, när det mesta som format dem är över, som Kjell Westö håvar in sin fångst och ser den sprattla i nätet.
Dagens så ska det låta. Men ändå: ”Alla minnena vi bar på, alla lärdomarna vi fått, alla insikterna vi gjort, allt som vi kunde och behärskade men som i de yngres ögon var förlegad och värdelös kunskap. Det som varit vår styrka hade blivit vår svaghet. Vi var gamla helt enkelt, på väg att fösas bort.”
Förläggaren Andy har undvikit att strida för sig själv, sin kärlek, sin otvetydiga konstnärstalang, utan ”levt genom andra, varit en vikarie i mitt eget liv”. Har ”suttit med en oändlig mängd manuskript som jag tagit mig an och tuktat och ansat”. Tjocka buntar ”som tvångsmatat mig med mina författares minnen och fantasifoster, texter som jag läst på nytt och på nytt med rödpenna i handen, läst och förkortat och förbättrat så att de kunnat ges ut som böcker och bli läsarna till glädje”.
Skickligt fångad bild av förläggaren, som en oegennyttig hjälpare. Coach, tränare, ibland desperat när han ser sin författare missa ett öppet mål under ett viktigt scenframträdande. Samtidigt en maktfaktor.
Även om det för Willys del kan flamma upp lite positiv respons från utvalda kritiker inser han att hans storhetstid är över. Kjell Westö laddar i sina senaste romaner frågor till konsten och konstnären. Vad händer när karriären blossat över? Vad gör jag då? Finns det ett liv efter detta? I skuggorna?
Det finns inte några enkla lösningar hos Westö eller någon annanstans men jag läser in ett hopp i att vi trots allt lever våra liv bland människor. Att det finns vänskap, kanske kärlek, om man inte sluter sig. Trots att ett läkarbesök nu handlar om att mäta PSA-värde och kolesterol och att den sista scenen innehåller en begravning, lämnar oss romanen inte i någon bitterhet. ”Mitt i sorgen …kände jag mig förunderligt fri.”
Kjell Westö har skrivit en skarp och ofta underhållande utvecklings- och frigörelseroman. Från tvång, i riktning mot mänsklighet, kanske mognad. Bättre sent än aldrig.
Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker.