Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Linda Hammars vardag var under två årtionden närmast en nationell angelägenhet. Förra måndagen somnade hon in, efter en tids sjukdom.
Säsong efter säsong berörde dokumentärserien ”En annan del av Köping” en miljonpublik – och bidrog till att levandegöra den grupp av svenskar som har en intellektuell funktionsnedsättning.
För många som följde kompisarna på LSS-boendet i Västmanland framstod Sveriges historiska svek mot den gruppen som en svunnen tid. Som förra seklets experiment på Vipeholmsanstalten och tvångssteriliseringar.
De blev då avfärdade som ”sinnesslöa”, ”obildbara”. ”Idioter” som inte dög till någonting.
Sedan kom 1993 års lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, och dess portalparagraf: rätten att leva som andra.
En rättighetslag – som fungerade utmärkt, enligt de flesta som är insatta i frågan.
Till en början.
Livet på Sveriges gruppboenden skilde sig inte nämnvärt från den stundtals svåra, men framför allt vardagliga tillvaro som porträtterades i ”En annan del av Köping”.
De boende fick leva som andra, tills alla inte längre fick det.
I fjol offentliggjorde Socialstyrelsen i en kartläggning att medicineringen inom LSS kan hota människors liv och hälsa. Urstarka läkemedel mot psykossjukdomar skrivs ut till personer som inte ens har den problematiken.
För tre år sedan fann Inspektionen för vård och omsorg, IVO, brister i 80 av 90 undersökta LSS-boenden. I två tredjedelar av boendena upptäcktes otillåtna tvångs- och begränsningsåtgärder.
Kontinuerligt berättar HejaOlika.se om bristerna i tillämpningen av LSS i Sverige, men webbtidningen är antagligen för liten och nischad för att få nationellt genomslag.
En kollega och jag har själva, via jobbet, varit i kontakt med läkare, brukare och anhöriga som vittnar om oerhörda oegentligheter. Den vanvård vi fick vittnesmål om trodde åtminstone inte jag existerade i Sverige år 2026.
Människor som blir tvångsförflyttade över landet, utan att anhöriga får veta vart de förs. Människor som varje kväll blir inlåsta med kodlås som de saknar förmåga att minnas koden till. Människor som blir så övermedicinerade att de lever som zombier.
De medicineras i brist på kompetens och resurser. Så löd vittnesmålen.
Anhöriga berättade om sina älskade syskon, söner och döttrar. Om hur de brukade vara fulla av liv – precis som gänget i Köping – men som efter tung medicinering inte längre går att känna igen.
Det är som ett icke-mönster: vi såg inga geografiska avvikelser, inga större skillnader mellan privata och kommunala boenden, röda och blå styren. Problemen verkar finnas överallt.
Historien upprepar sig: än en gång sviker Sverige denna grupp.
Och människorna är, enligt deras anhöriga, så beroende av sina boenden att få vågar träda fram och berätta om sin situation. Larmrapporterna, som de jag nämnt ovan, följs sällan upp av personliga vittnesmål, kanske just därför.
Tv-serien med Linda Hammar skildrade ett till synes väl fungerande boende som följde lagen. Den berättelsen är lika viktig som berättelsen om de oegentligheter som pyr under ytan.
För serien visade att en värdig LSS-verksamhet är möjlig, och att det inte finns några ursäkter för motsatsen.