Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Att lyssna på Vanessa Kamgas Sommarprogram får mig att vilja lyssna på ett med hennes föräldrar. Pappa Elie lämnade Kamerun för att utbilda sig till psykoterapeut och landade via Paris i västerbottniska Vilhelmina. Där passerade han en dag en kvinna på gatan – båda vände sig om och de blev ett par.
Sedan kärleken vid första ögonkastet har Elie Kamga och Toinie Rönnholm ägnat mycket tid åt hjälparbete i Kamerun. Viljan att skapa en bättre framtid för unga människor har gått i arv. Dottern Vanessa har all rätt att vara stolt över sitt träningsprojekt Kamga Power, som hon betonar handlar mer om att ge tjejer självförtroende och gemenskap än fysisk styrka.
Hon läser upp ett tackbrev från en tjej som drabbad av autism, ätstörningar och psykisk ohälsa deltog på Kamgas första öppna träning i Uppsala och återfick självkänslan. Det är rörande exempel på vilken viktig förebild en av världen bästa diskuskastare har blivit.
Kamga själv vet mycket väl hur det är att tappa tron och hennes idrottsliga resa fram till OS-final och svenskt rekord har långt ifrån varit spikrak.
Diskusdrottningen är numera svensk rekordhållare även i tyngdlyftning
Den främlingsfientliga kommentaren i omklädningsrummet fick henne att inte vilja fortsätta med tennis.
På basketgymnasiet slog prestationsångesten till och ”huvudet kändes fullt av sten”.
Och när hon som 16-åring hittat glädjen i en ny sport, friidrotten, försvann den när hon kände sig instängd av alla regler kring hur man ska träna och utvecklas. Hon återfann lyckan efter ett tränarbyte och i en miljö där idrottarens välmående stod i centrum.
Likt många andra är Kamga oroad över att tjejer slutar idrotta i tonåren. Hon ser strukturella, sociala och fysiska trösklar och kritiserar den ”smalhets” som influerare och andra som ger träningsråd bombarderar sociala medier med.
Diskusdrottningen är numera svensk rekordhållare även i tyngdlyftning.
”Det handlar om att utmana den jag var i går”, säger hon i ett program med ett rätt monotont musikval och där man önskar att hon talat långsammare och med mindre stöd av manuslappen.
Läs mer
Vanessa Kamga: ”Då kan det bli hur bra som helst”
Tara Moshizi: Joel Kinnaman släpper en bomb som gör mig glad
Andreas Nordström: Det här blir det minst anmälda programmet i Granskningsnämndens historia
Vera von Otter: Linda Lampenius nobbade både DiCaprio och prins Albert
