Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ingen levande organism kan i längden förbli sund om den utsätts för förhållanden som är helt och hållet verkliga; somliga påstår att till och med lärkor och gräshoppor drömmer.
Så lyder inledningen på Shirley Jacksons gotiska skräckroman ”Hemsökelsen på Hill House” (i Inger Edelfeldts översättning), och det är litteraturhistoriens mest relaterbara öppningsrad: verkligheten är tröttsam, livet en jobbig fas att gå igenom, vi måste driva iväg med tanken för att överleva.
Så när jag ser Donald Trump sova sig igenom ännu ett framträdande, de som håller räkningen är nu uppe i 26 misstänkta offentliga tupplurar bara under den här mandatperioden, kan jag i någon mån känna igen mig – i synnerhet i det ryckiga uppvaknandet ur drömsömnen när man förvirrat tittar sig omkring med blicken hos en guldfisk vars akvarium någon just knackat på.
Men det är ändå förbluffande att bevittna. Inte minst hur alla andra väljer att inte se. Det är en talande bild för hans ämbete hur ingen låtsas om det, tjänstemän talar, kameror rullar, kvinnor nickar, dokument undertecknas. Hela statsapparaten jobbar hårt med att blunda för den ideologiska omöjligheten att mannen som döpte konkurrenten Biden till ”Sleepy Joe”, och byggde hela sin politiska estetik på att vara en upprorisk naturkraft mot etablissemangets impotens, kan slumra sig igenom hälsoministern Robert Kennedy Jr:s högljudda anförande bara halvmetern från örat.
Shirley Jackson tänkte sig drömmen som en tillflykt från verkligheten. Trump lyckas med det motsatta, att låta världen rätta sig efter honom medan han själv tar siesta.
Det är svårt att tänka sig en renare bild av makt än en man som kan somna mitt under utövandet av den.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström. Till exempel: Dags att byta svensk bensin mot sperma