Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är ingen mindre än den före detta premiärministern Mateusz Morawiecki som har lämnat Lag och rättvisa (PIS), som sedan dess bildande år 2001 har varit det dominerande högerpartiet i Polen som har regerat landet under sammanlagt tio år.
Morawiecki och 40 parlamentsledamöter uteslöts sedan de hade bildat en egen partigrupp i sejmen (parlamentet), kallad för ”Utveckling Plus”, och sedan vägrat att underteckna en lojalitetsförklaring till PIS och dess ledare Jaroslaw Kaczynski.
Efter valet hösten 2023 förlorade PIS regeringsmakten till den proeuropeiska och centerliberala Medborgarkoalitionen (KO). Partiet förblev det största i parlamentet, men började tappa sitt väljarstöd.
Stödet för Kaczynski och PIS har under de senaste åren sjunkit från de 35 procent partiet fick i valet till cirka 20 procent. PIS har därmed halkat långt efter KO.
Hur mycket partisplittringen skadar PIS inflytande lär de kommande opinionsmätningarna visa.
Det nya högerparti som Morawiecki är på väg att bilda framställer sig som mindre radikalt och mer teknokratiskt, inriktat på ekonomisk tillväxt – alltså något av ett mittenparti.
Men det finns skäl att ifrågasätta uppriktigheten i denna måttfullhet. Under sin tid som premiärminister (2017-2023) samarbetade Morawiecki nära med flera EU-fientliga och öppet proryska ledare i Europa, däribland Ungerns Viktor Orbán, Spaniens Santiago Abascal och Italiens Matteo Salvini.
Utöver Morawieckis utbrytning försämras läget för Kaczynski ytterligare av att PIS gradvis har förlorat monopolet över den mest högerextrema delen av väljarkåren: Två ultrahögergrupper, Konfederationen och Polska kronans konfederation (KKP), har nu sammanlagt stöd av omkring 20 procent i opinionsmätningarna.
Konfederationen, ett libertarianskt högerparti som leds av Slawomir Mentzen, riktar en stor del av sin propaganda mot bistånd till Ukraina, motsätter sig ukrainskt medlemskap i Nato och vill göra upp med Vladimir Putin om ett slut på kriget.
Det ännu mer radikalnationalistiska KKP leds av Grzegorz Braun, en öppen fascistisk, inbiten antisemit och förnekare av Förintelsen av Europas judar under andra världskriget. Braun skyller kriget i Ukraina på väst och uttrycker förståelse för Ryssland.
Den polska högern är därmed splittrad på fyra inbördes konkurrerande partier: PIS, Morawieckis nya parti och de två ”Konfederationerna”. Det kan låta som en fördel för KO och Donald Tusk inför nästa års val. Men de skilda listorna kan gynna den samlade högern, genom att de kan attrahera olika väljargrupper: urbana, lantliga och nationalistiska. Och räknar man ihop deras aktuella opinionssiffror når de fyra partierna upp till omkring 50 procent av rösterna.
KO står däremot i stort sett ensamt med drygt 30 procents väljarstöd. Av de mindre småpartier som ingår i Polens koalitionsregering är det bara Vänstern som tar sig in i parlamentet, medan de övriga hamnar under, eller kritiskt nära, 5-procentsspärren. Med dessa siffror skulle Tusk förlora regeringsmakten om valet hölls i dag.
En annan fråga är huruvida den samlade högern skulle lyckas bilda en regering. PIS har på förhand uteslutit att Grzegorz Braun skulle ingå. Kaczynski, som själv gått allt mer högerut i konkurrensen om nationalistväljarna, har förklarat att ”en allians med Braun är som en allians med Putin”. Enligt flera uppgifter har dessutom USA markerat att man inte skulle acceptera en polsk regering där Braun ingår.
Men som exempel från andra länder visar – till exempel Sverige – kan sådana försäkringar före ett val betyda ganska lite efter ett val.
Den nuvarande liberala regeringskoalitionen vann valet för tre år sedan genom att parollen ”stoppa PIS!” vann genklang hos breda väljargrupper. Den nuvarande kräftgången beror delvis på att Tusk inte har några iögonfallande framgångar att visa upp för väljarna efter snart tre år vid makten. Ska Tusk behålla makten måste han övertyga väljarna om att hans regerande har varit bättre för dem än de föregående åtta åren under PIS.
Att Tusks regeringstid har blivit en besvikelse beror bland annat på att president Karol Nawrocki, som tillträdde för ett år sedan, har lyckats paralysera stora delar av regeringens verksamhet. Enligt den polska konstitutionen styrs landet av regeringen, medan presidenten främst har en ceremoniell funktion med uppgift att signera lagar och att utnämna domare.
Men i stället har Nawrocki systematiskt använt sin position till att blockera lagar som sejmen har antagit för att därigenom bygga upp ett nytt maktcentrum. Samtidigt har Nawrocki, vars kandidatur lanserades av PIS-ledaren Kaczynski, marknadsfört sig som ett slags överhuvud för den samlade högern. Det underlättas av att PIS inte längre dominerar ytterhögern och att en åldrad och försvagad Kaczynski börjar tona bort.
Fakta.Val i Polen
Det polska parlamentet har sedan oktober 2023 en EU-vänlig liberal majoritet, då det nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa (PIS) förlorade valet. Donald Tusk bildade då en koalitionsregering bestående av Medborgarkoalitionen (KO) och tre mindre partier: Vänstern, ett bondeparti och ett högerliberalt parti.
President Karol Nawrocki, med starkt nationalistiska åsikter, valdes för en femårsperiod 2025. Han nominerades som kandidat av PIS, men är formellt partilös.
Om drygt ett år, i oktober 2027, infaller nästa val till parlamentet. Under det senaste året har koalitionsregeringen tappat i opinionsstöd och om dagens väljarundersökningar står sig förlorar den troligen sin majoritet, även om KO blir största parti.
Den på fyra partier splittrade högern – PIS, Konfederationen, Polska kronans konfederation och Utveckling Plus – kan tillsammans få mellan 40 och 50 procent av rösterna. Om det räcker för att bilda en regering är osäkert: Det komplicerade systemet för mandatfördelning gynnar det största partiet, medan små partier missgynnas.