Utställning
”Look! 40 ans de mode au musée”
Musée des arts Décoratifs, Paris. Visas t o m 4/4 2027.
Modemuseet på Musée des arts Décoratifs (MAD) i Paris firar fyrtioårsjubileum med en storslagen utställning som låter besökaren kika in bakom kulisserna både på ett parisiskt modehus och på själva museet.
Men allra först möts vi av en fullkomligt bländande vy. Museets praktfulla mittskepp i Louvrepalatsets ena flygel vid rue de Rivoli utgör den imponerande fonden för en tillbakablick. Här visas fyrtio modekreationer som representerar lika många utställningar som visats på museet sedan starten 1986.
Salens överdådiga arkitektur kontrasteras mot en sparsmakad utställningsdesign som för tankarna till en ateljémiljö. Podiernas form är inspirerad av pappersmönsterdelar som används vid tillskärning av plagg och takvalvens effektfulla ljusslingor av couturetrådar.
Ateljéreferenserna understryker både den kreativa höjden och det utsökta hantverket bakom de form- och färgstarka kreationer som exponeras i dynamisk dialog med varandra på podierna. Samtliga har varit nyckelplagg i tidigare utställningar.
Museets första utställning ”Moment de mode” från 1986 handlade om modets växlingar från 1500-talet till 1940-talet. Den representeras av en korsetterad 1700-talsklänning.
I övrigt domineras podierna framför allt av kreationer från 1900- och 2000-talet. Bland annat ur välbesökta blockbusters från senare år som ”Thierry Mugler, Couturissime”, ”Shocking: The Surreal World of Elsa Schiaparelli” och ”Cheveux et poils, om hårmodets kulturhistoria.
Längst med hela det överdådiga mittskeppet löper två mer intima sidogallerier. I det första får vi blicka in bakom scenen på ett Parisiskt lyxmodehus. Här får vi följa ett plaggs första livscykel, från modeskaparens idé till färdigsydd kreation och slutligen lansering på catwalken.
Metoderna för idégenerering är olika. Vissa modeskapare föredrar att skissa, som Yves Saint Laurent och Karl Lagerfeld. Andra arbetar med moodboards, som Diors tidigare kreativa chef Maria Grazia Chiuri. Medan Madeleine Vionnet på 1930-talet lät idéerna flöda under draperandet av sina banbrytande kreationer på en liten trädocka.
Hennes nötta trädocka är ett av många ikoniska föremål ur haute couturens hantverkshistoria som visas i utställningen, och en av höjdpunkterna i den här avdelningen.
Nästa steg i den kreativa processen handlar om valet av lämpligt material och om att omvandla den första idén till en tredimensionell toall (ett prototyp-plagg i enkelt material). Efter det tillverkas ett tvådimensionellt pappersmönster som används vid tillskärning av plaggets olika delar i det valda tyget.
Återstår gör sedan själva sömnadsarbetet och provning av plagget på modell eller kund. Just sömnadskonsten är ett moment som får förvånansvärt lite uppmärksamhet i den här annars grundliga genomgången.
Däremot introduceras vi mer ingående för en annan yrkesgrupp som sällan lyfts fram, men som fyller en viktig roll när det gäller plaggets slutgiltiga uttryck. Hantverksexperterna som dekorerar och manipulerar tyget på olika sätt – genom mönsterdesign, broderier, plisseringar, fjäderarbeten och artificiella blommor.
Sista steget i processen handlar om fotografering av plagget på modell. Det slutliga stadiet när den nyskapade kreationen får kropp, liv och rörelse, lanseras på catwalken och tar steget ut i verkligheten utanför modehusets väggar. Sammantaget är det en lika pedagogisk som vacker gestaltning av ett modeplaggs födelse.
Men utställningens verkliga höjdpunkt väntar i det motsatta sidogalleriet, på andra sidan mittskeppet.
Här skildras plaggets andra liv. Och då är det inte second handmarknaden som curatorerna Bénédicte Gady och Sophie Lemahieu syftar på, utan vad som händer när ett plagg hamnar i modemuseets samlingar.
Hela resan genom museets annars osynliga maskineri åskådliggörs skickligt. Från förvärvet, som kan handla om gåvor eller inköp, till dokumentering och insamling av arkivmaterial till utmaningar när det gäller magasinering och konservering av de ömtåliga och ljuskänsliga textila materialen. Och slutligen – gestaltning av plagget i en utställning samt skapandet av affischer och kataloger som marknadsför och fördjupar det aktuella temat.
Sektionen med rubriken mannequinage hör till de intressantaste. Här får vi följa med in på bara kroppen eller snarare in på bara dockan. Det handlar om att forma, justera och vaddera den valda dockan innan den kläs på – för att skapa en silhuett som gör rättvisa åt kroppsideal och estetiska preferenser vid den tid plagget skapades. Men också för att avlasta och undvika onödiga påfrestningar på textilierna.
Om modehusens process, som vi fick följa i den första gallerigången, handlar om att skapa ett plagg som passar på en kropp, skulle museets mannequinage-arbete kunna beskrivas som den motsatta. Här gäller det i stället att skapa en kropp, eller snarare ett substitut för en kropp, som passar in i ett specifikt plagg – för att åstadkomma en illusion av liv och rörelse igen. Två olika hantverk, men med många paralleller.
Det är ett lyckat grepp att lyfta fram dessa två parallella hantverkspraktiker och livscykler. När jag har kommit till slutet och tittat igenom montern med kataloger från 1986 till i dag (och konstaterat att det går mode även i val av teman för modeutställningar) blir det ett andra varv genom salarna. Jag slås då av att de två livsresorna ofta är sammanlänkade – i ett slags evigt kretslopp.
Kreatörer som Christian Lacroix, John Galliano och Alexander McQueen, som alla är representerade i utställningen, är kända för att hämta inspiration i modemuseernas samlingar. För att sedan skapa nya plagg – som museerna slåss om att förvärva. Ett ömsesidigt utbyte mellan modeindustrin och museerna som hade kunnat vara ytterligare ett intressant spår i den här jubileumsutställningen.
I MAD:s magasin gömmer sig i dag en av världens främsta modesamlingar. Det höga antalet nutidsplagg på podierna vittnar också om att museet, som numera är en avdelning inom Musée des Arts Décoratifs, inte har nöjt sig med att enbart vårda sin fina historiska samling, utan kontinuerligt byggt på med nya förvärv som berättar om sin samtid.
Det är en växande kulturskatt som bekräftar modets självklara status som kulturarv i Frankrike och bidrar till att manifestera Paris som världens modehuvudstad. Vilket påminner mig om det märkliga i att vi i det stolta designlandet Sverige fortfarande inte har ett renodlat modemuseum.
MAD:s jubileumsutställning är lika visuellt slagkraftig som informativ och kvalar definitivt in på min topplista över museets mest minnesvärda. I samma klass som den inflytelserika retrospektiven om innovatören Madeleine Vionnet (2009) samt svårslagna jätteutställningen om modehuset Dior 2017, museets hittills största och mest besökta genom tiderna
Paris modemuseer
Musée des Arts de la Mode (MAD) skapades 1986 genom en sammanslagning av två omfattande modesamlingar: Musée des Arts Décoratifs (grundad 1864) och Union Française des Arts du Costume (grundad 1948). Museet har i dag en av världens främsta samlingar av historiskt och samtida mode.
Palais Galliera musée de la mode är Paris stads modemuseum, etablerat 1977. Just nu visas ”A Wardrobe of One’s Own: Dissident Femininities in the 19th Century”, om 1800-talets maskulinisering av damgarderoben.
La Galerie Dior, Fondation Azzedine Alaïa och Musée Yves Saint Laurent (tillfälligt stängt för renovering) är tre andra imponerande modemuseer i Paris. De drivs alla på respektive modehus originaladresser.
På Alaïa-museet pågår ”Azzedine Alaïa et Africa” om modeskaparens inspiration från barndomens Tunis.
Läs fler texter av Susanna Strömquist och mer om konst och form på dn.se