När jag frågar Madame Nielsen varför hon en gång i tiden började skriva får jag tre helt olika svar. Vitt skilda historier, som involverar rockbandet Creme X-treme, en tur genom Sovjetunionen med den kommunistiska ungdomsorganisationen Komsomols propagandatåg 1989, samt universitetsstudier i psykologi.
Berättelserna är lika sanna allihop, förklarar Madame tålmodigt för mig. Och när jag efter intervjun försöker googla mig fram till vilken som är den riktiga hittar jag belägg för alla tre. Att söka en ”autenticitet” som skulle finnas någonstans ”bakom kulisserna” i Madame Nielsens liv och verk är meningslöst.
– Det finns inget backstage, konstaterar hon lugnt.
Den serie mer eller mindre offentliga transformationer som den danska författaren har genomgått under de senaste tjugo åren – hon har bland mycket annat förklarat sig själv död och förvandlats till kvinna – är inga ”roller” hon spelar. Det är hennes liv. Och hennes konst. När jag försöker fråga något om förhållandet mellan de två blir det uppenbart att den traditionella uppdelningen mellan liv och konst för henne inte är en meningsfull distinktion.
Hur ska man presentera Madame Nielsen? En svår uppgift. Jag skjuter på den.
Vore vi i Danmark skulle det inte behövas. Där är hon ett välbekant inslag i offentligheten sedan många år. Även i Tyskland är hon känd – har rentav skrivit två av sina böcker på tyska, och i perioder haft sin bas i landet. När Madame i våras gavs ut i Sverige igen, för första gången på tio år, var det därför naturligt att omslagsblurben skrevs av hennes gode vän Christan Kracht.
Romanen i fråga heter ”Lamento” och närmast smög sig in i bokhandlarna i april. Madame Nielsen hade hunnit glömmas bort alltför mycket i Sverige för att hennes comeback på svenska skulle behandlas som den litterära händelse det i själva verket var. Här har boken fått hitta sina läsare på egen hand, utan hjälp av Madames många extravaganser, vilka i Danmark ofta drar uppmärksamheten till sig. Men också ibland riskerar att skymma själva författarskapet.
I Sverige har ”Lamento” av alldeles egen maskin och på långsamt löpande band satt kritikerhjärtan i brand. Hyllningskören påbörjades i juni, av Nina Lekander i Expressen, och nådde nyligen sitt crescendo här i DN, när Aase Berg skrev att: ”Nästan all samtidslitteratur […] bleknar till amatörprosa i jämförelse med Madame Nielsens passionerade precision”.
Hon anländer till Stockholm med Finlandsfärjan. Närmast i från ett soloperformance i Imatra, vid ryska gränsen. Den har hon närmat sig tidigare, från ett annat håll och under helt andra omständigheter. När Ryssland annekterade Krimhalvön 2014 var även Madame Nielsen på plats vid fronten.
Förvandlad till ”Miss World” med vit klänning, smink och akustisk gitarr sjöng hon kärlekssånger för freden mitt bland våldsamma machokrigare från bägge sidor. Medan vi promenerar omkring i ett soligt Stockholm berättar hon om hur några av de stridande ukrainska nationalisterna hade tagit för vana att skära öronen av döda ryssar, trä upp dem på trådar och bära dem runt halsen. Ändå klarade sig Madame någorlunda oskadd därifrån – kanske tack vare den oförställda förvåning hennes uppenbarelse spred i krigszonen.
Jag står vid Stadsgårdsterminalen och väntar tills hon dyker upp, ”någonstans i den globala massan”, som hon uttrycker saken på sms för att hjälpa mig hitta. Vårt samtal börjar i ”Lamento”. Det är inte bara i Sverige som boken gör succé. När vi ses har den precis getts ut i Storbritannien också, och omedelbart utnämnts till ”måsteläsning” av artisten Dua Lipas litterära podcast och nyhetsbrev ”Service 95” – enligt den brittiska förläggaren bland det bästa som kan hända en bok.
I den utgåvan kategoriseras romanen som ”omvänd autofiktion”, en etikett som Madame menar är välfunnen. Den som är bekant med hennes karriär känner nämligen igen berättelsens ramar. I början av 2000-talet blev historien om en konstnär vid namn Claus Beck-Nielsen – som levde ett säreget dubbelliv som hemlös och i samband med detta lämnades av sin fru, författaren Christina Hesselholdt – en offentlig följetong i Danmark. Men i ”Lamento” är det inte mannen som för ordet, utan kvinnan i relationen; hustrun som den varelse som numera går under namnet ”Madame Nielsen” en gång i tiden levde tillsammans med.
– De senaste tio årens autofiktion handlar mest om jag, jag, jag. Och att jag har blivit kränkt.
– Jag tänkte att i samma ögonblick som jag skriver det här, då blir det fiktion, för jag kan ju inte veta hur hon har känt eller tänkt. Så trots det biografiska spår som finns där så är det inte vanlig autofiktion. Eftersom det är ett omöjligt perspektiv. Samtidigt vet jag att det är sant, det som står där. Det är en paradox, konstaterar hon.
Materialet till Madame Nielsens romaner kommer alltid från det egna livet.
– Om jag skriver någonting som ska vara intressant för andra så måste det vara en erfarenhet. Det räcker inte med att ”hitta på”. Hitta på – det gör jag när jag sover. Man kan ju drömma ihop vad som helst.
– Mina stora författare, det är sådana som Woolf, Joyce, Proust. Alla riktigt bra författare är också riktigt irriterande.
Att som Madame Nielsen i ”Lamento” skriver om sig själv från andra människors perspektiv eliminerar inte den risk som autofiktiva författare alltid tar: att uppröra anhöriga som mot sin vilja sugits in i litteraturen. Kanske blir risken ännu större när man som Madame till och med använder deras röst.
– När man skjuter på sig själv så riskerar man att träffa de som står närmast, säger hon.
– Boken gjorde att hon inte ville prata med mig på två år. Men vi har en dotter tillsammans, och tiden går. Till slut behövde vi tala med varandra. Nuförtiden är vi väldigt vänliga. Men vi ses inte. Det fanns ju också en anledning till att vi inte var ihop särskilt länge. Det visade sig att vi var väldigt förälskade, men väldigt olika.
Att deras kärlekshistoria en dag skulle ta fiktiv form var Madame Nielsen sedan länge på det klara med. Men hon gjorde sitt bästa för att skjuta det framför sig.
– Jag visste i många år att jag skulle skriva den här romanen. Men varje gång jag tänkte på det blev jag helt spyfärdig. ”Nej, nej, inte nu! Jag vill inte; jag kan inte”.
Varför var det så svårt?
– Det var ett så brutalt stoff… Jag kunde bara inte.
Men när en tidskrift bad henne skriva en kort text om kärlek var hon plötsligt igång – utan att riktigt förstå med vad.
– Jag har svårt för tröskelsituationer: avsked och början.
När tröskeln väl är passerad stiger intensiteten snabbt. Och fortsätter stiga, ända tills någonting exploderar. Madame Nielsens romaner växer fram ur ett antal skrivperioder – skov – som sällan varar mer än två veckor i sträck. Längre än så är helt enkelt inte fysiskt möjligt.
– Till sist surrar språket hela tiden. Då måste jag avbryta, eftersom jag inte längre kan sova. När jag inte har sovit på sju dygn blir jag så sjuk att jag inte klarar av att fortsätta.
Denna intensitet, som brinner våldsamt och efterlämnar aska, präglar även ”Lamento”. Romanens grundfråga lyder: hur kommer man över förälskelsen?
– Hur förvandlar man elden till den dagliga rytm som är kärleken? Där det är möjligt att lämna rummet för en sekund och gå på toaletten, utan att det är ett oförlåtligt svek mot den andra.
Kvinnan i romanen hittar till slut fram dit. Det är också därför hon kan berätta historien, menar Madame.
– Boken mynnar ju ut i ett slags ode till vardagen. Att älska vardagen är också viktigt för att kunna leva.
Hon tänker efter ett slag, fortsätter sedan:
– Mannen däremot… Det verkar som att han ska vara inne i elden hela tiden. Det måste bränna.
Är det någonting som du känner igen hos dig själv?
Madame skrattar, och jag skäms en smula eftersom svaret på den frågan är så uppenbart.
– I grund och botten är jag melankoliker. Jag måste hitta en väg in i varje dag och i varje årstid för att överleva. Och den vägen går genom form. Jag är tvungen att ge dagen form, ge livet form – ge allting form.
En av hennes väninnor är nunna och lever i Sankt Hildegard-klostret vid Rhenfloden. Madame brukar bo där i perioder och brevväxlar löpande med henne om sin egen längtan efter att gå i kloster.
– Äntligen skulle själva livet få en form! Men vi har liksom avtalat att det är hon som får ta sig an nunnelivet. Jag är på utsidan, och längtar dit, medan hon får vara nunnan som drömmer sig bort. Vi bär varandras längtan.
Madame Nielsens aldrig sinande produktion av böcker under olika namn vittnar tydligt om denna omättliga hunger efter form. Det gör även de enkla men stränga regler som mannen i ”Lamento” ger sig själv när han börjar med sitt dubbelliv som hemlös. Madame levde på ett liknande sätt, då i början av 2000-talet när hon fortfarande var Claus Beck-Nielsen. Sedan dödförklarade hon honom och levde flera år som den namnlösa ledaren för konstbolaget Das Beckwerk. ”Madame Nielsen” föddes först 2013, i Paris – var annars – och med henne kom också ett nytt sätt att skriva.
– Plötsligt kom någonting som jag föreställer mig som det feminina. Det är ju ingenting som existerar objektivt – men det blev en annan lätthet, en annan rörelse, en annan charm. Också i sättet som kroppen förde sig på och blev sedd, när jag gick in i det som man i vårt samhälle identifierar som det kvinnliga.
Madame Nielsens kvinnlighet springer ur ett konstnärligt utforskande – inte ur en transidentitet.
– Det har ingenting att göra med vem jag ”egentligen” är. Jag använder bara den här kroppen, den här själen – eller vad det nu är – det här språket, för att undersöka existensen. Vad betyder det, att vara en kvinna?
– Att över huvud taget ha en föreställning om vem man egentligen är tycker jag är extremt narcissistiskt. Varje människa kommer till världen som en namnlös potential. Självfallet finns det vissa begränsningar – sociala, ekonomiska, geografiska och så vidare – men inom dessa är möjligheterna oändliga.
Men eftersom Madame, som hon säger, ”har levt som en sorts man, och nu lever som en sorts kvinna” händer det ibland att hon blir inbjuden till queerfestivaler. Då brukar hon börja med att förklara att hon absolut inte är queer, och heller inte går under någon annan av hbtq-etiketterna. Hon understryker att minoritetsrörelser och deras kamp för erkännande är historiskt nödvändiga och viktiga – men också att slutmålet måste ligga bortom alla identiteter, någonstans där alla människor helt enkelt är levande varelser bland andra levande varelser.
För henne innebär identiteten först och främst ett slags fängelse. Ett av ”Lamentos” starkaste partier är när de bägge älskande reser till Afrika. Där dras de plötsligt ut ur förälskelsens rus och närhet av historiens förkrossande tyngd. Den plattar ut dem, utan förvarning, till stereotypa pappfigurer.
– De vill bortom saker som hudfärg, och bara vara två väsen i världen. Men märker med ens att det är omöjligt där. Historien reducerar dem till en av de stora klichéerna – både i kolonialismen och i fiktionen – den vita mannen och den vita kvinnan.
Samtidigt verkar det som om de här klichéerna också är förenade med viss lust?
– Ja, det finns en dubbelhet där. Ett begär och en skräck. När man blir en kliché släpper man ju samtidigt taget om sig själv.
Just det har Madame Nielsen redan gjort upprepade gånger. Och hon är öppen för att göra det igen. Hon har flera gånger talat om att hon skulle vilja pröva att vara en fågel, efter att ha utforskat kvinnligheten ett bra tag nu. Det är dock förenat med vissa svårigheter.
– Jag har undersökt det i bilder, rörelser och föreställningar. Men i språk är det mycket svårt. I det praktiska livet också. Så det fortsätter att vara utopiskt.
– Nu är jag mer inne på insektsgrejen. Det är viktigt, också eftersom vi måste komma över det här antropocentriska. Det är en nödvändighet i hela vår civilisation. Vi behöver sluta tro att vi står över allting annat.
Hon pekar på äpplesmoothien som står på bordet framför oss.
– Jag vill inte ens vara viktigare än den där plastflaskan. Men det är svårt att leva som plastflaska. Den romanskrivande plastflaskan – tillverkad i Kina, för den idiotiska och perversa kedjan Espresso House.
Fakta.Madame Nielsen
Född 1963, som Claus Beck-Nielsen. Är författare, dramatiker, musiker och performancekonstnär.
Flera av hennes performanceverk har sedan blivit böcker. ”Claus Beck-Nielsen (1963–2001). En biografi” (2003) handlar om den offentliga iscensättningen av ett liv som hemlös, strax innan skilsmässan från författaren Christina Hesselholdt. ”Självmordsaktionen” (2005) beskriver hur två unga danskar vid namn Nielsen och Rasmussen 2004, i samband med den amerikanska invasionen av Irak, beger sig till landet med en tom plåtburk som de kallar för ”The Democracy”. ”Invasionen” (2016) skildrar Madame Nielsens vandring genom Europa tillsammans med migrantströmmarna som rörde sig genom kontinenten under flyktingkrisen 2015.
”Lamento” är översatt av Jonas Rasmussen och utgiven av Ersatz. Den kom ut på danska 2020 och är den sista delen i det som Madame Nielsen ser som sin ”kärlekstrilogi”. I övrigt består den av ”Den oändliga sommaren” (på svenska 2015) och ”Det højeste væsen” (2017). Nästa höst ger Ersatz ut romanen ”The monster” (2018) som handlar om en ung man som ankommer till New York 1993, för att överta Willem Dafoes roll på scenen och bli den nya Messias som bringar det amerikanska imperiet på fall.
2024 nominerades Madame Nielsens ”Dødebogsblade” till Nordiska Rådets litteraturpris. Hennes senaste roman, ”Tidsåndernes hus” (2026), handlar om när hon fick sparken från en teater i München och använder sig av en liknande autofiktiv teknik som ”Lamento”.
Bland mycket annat arbetar hon just nu på ett performance där hon tillsammans med regissören Christian Lollike, ett antal forskare och en AI-språkmodell ska skapa en fullkomnad och gärna bättre, vackrare, mer kreativ och enastående version av sig själv på scenen.
Läs mer:
Rescension: Passionerad precision i en roman som höjer sig skyhögt över det medelmåttiga