Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
– Då ska vi se, är Tobias här? frågar sjuksköterskan i väntrummet.
– Ja! Det är jag! svarar jag på tok för högt och snabbt, överraskad över att höra mitt förnamn.
De andra patienterna sneglar på mig och undrar vad det där är för en dåre.
– Välkommen, Tobias! Ulrika heter jag. Följ med mig bara.
Under besöket används mitt förnamn, och enbart mitt förnamn, troligen fler gånger än under alla mina kontakter med vården i Finland sammanlagt. Där är det i stället efternamnet som gäller.
Oliko Pettersson? (ungefär: ”Var Pettersson här?”) är det vanliga utropet på finska, opersonligt och i imperfekt.
I Sverige finns förkärleken för förnamn däremot överallt.
På apoteket:
– Ha en jättefin dag, Tobias!
I en herrklädesaffär i Vasastan:
– Hoppas vi får se dig igen, Tobias!
Det är trivsamt, jag går ut med lätta steg. Kontrasten till Finland betyder ändå inte att tilltalet där avser att vara bryskt. Artigheten yttrar sig bara annorlunda.
I Sverige verkar efternamnet i själva verket vara mer privat än förnamnet
Jag får kontakt med en erfaren amanuens vid det finska ljudinspelningsarkivet som, med glimten i ögat, gör följande analys:
”I finskan är det nästan förbjudet att referera till en person med namn eller pronomen. Namnet är något djupt personligt, nästan sakralt.”
Finlandssvenskan hamnar någonstans mittemellan: fler förnamn och direkta tilltalsord än i finskan, färre än i rikssvenskan.
I Sverige verkar efternamnet i själva verket vara mer privat än förnamnet. Jag kan inte efternamnet på en enda förälder eller pedagog på min sons förskola, men otaliga förnamn.
Har skillnaden något att göra med att du-reformen fick större genomslag i Sverige än i Finland? Med att auktoritet och hierarki därigenom skulle tonas ned i folkhemmet? Förnamnet drar ju – åtminstone på ytan – ned distansen till noll.
Paradoxen är att Sverige i verkligheten är ett mer segregerat land än Finland i dag, trots att det hemtrevliga vardagsspråket signalerar motsatsen.
Jag vänjer mig raskt, men något av det personliga och förtroliga dröjer sig kvar kring förnamnet.
Situationen på sjukhuset är därför garanterat mer intim för mig än för sjuksköterskan Ulrika.
Jag hör mitt eget förnamn 6–7 gånger.
Själv vågar jag inte säga Ulrikas namn en enda gång.
Läs mer:
Lillebrors senaste kåseri: Svenska budgivningar studsar visst högre än Duplantis
Och förrförra: Lillebror: Vilken jättebra svenska jag talar!
Alla DN:s kåserier finns samlade här.