Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Flora Wiström
”Stortaxi”
Norstedts, 450 sidor
När man närmar sig trettio förändras allt. Det är som att man för första gången börjar nosa på att åldras. På att val kan vara definitiva. Som att något – och detta är helt nytt – kan vara för sent.
Självklart är detta en chimär: trettio är ingen ålder på en häst, och om man har turen att få åldras kommer man snart varsebli hur många kriser, metamorfoser och uppbrott ett människoliv är kapabelt till. Men när man närmar sig trettio känns det inte så, det känns som när saker, eller i alla fall ungdomen, är på väg att ta slut. Det är mot den fonden Flora Wiströms andra vuxenroman ”Stortaxi” utspelar sig. Den följer ett sammansvetsat kompisgäng på sex personer i Stockholm, och romanen igenom växlar vi perspektiv.
Först möter vi Ebba, som jobbar som arkitekt i Gamla stan. Som har uppstyrd ekonomi, överpresterar, samt ständigt oroar sig över sin lillebror Leo. Han å sin sida pluggar konst och bär på ett missbruk och en gränslöshet som Ebba känner sig ansvarig att ta hand om.
Paret Anja och Matti har varit tillsammans i evigheter. Hon är en social och utåtriktad tjej som jobbar med PR på en hjälporganisation och på fritiden gillar att festa. Matti å sin sida kämpar på med sina skådespelardrömmar, men det är barjobbet som betalar hyran. Han drömmer om att komma närmare Anja: skaffa barn, gifta sig. Hon värjer sig, vill hellre snorta kokain på en fest än stadga sig.
Dessutom finns Emanuel, den snyggaste i gänget. Flackande mellan jobb och tjejer, riktningslös. Men som Anja dras till likt en magnet. Varje samkväm med gruppen blir ett tillfälle att ytterligare balansera på gränsen där vänskapen övergår i något annat. Och sen är det Helena, gängets utböling, kanske främst av den enkla anledningen att hon har fått barn, och är ensamstående med sin bebis.
Flora Wiström har komponerat en fin sextett av hipsters i huvudstaden. Genom dem lyckas hon pröva tankar om vuxenblivande och åldrande, om vänskapens styrkor – och stagnation. Gruppen som växt ihop, bildat sitt eget språk och interna regler för hur man bör vara, tydliggörs när tidens förändringar hotar att slå sönder denna gemenskap. Fram kikar den underliggande maktdynamiken, inte alls lika avslappnad och härlig som vännerna vill framställa sig som.
Wiström är skicklig på att bibehålla ett tempo som för handlingen framåt. Ännu bättre är hon på att bygga en värld och ett sammanhang som känns trovärdigt, att mejsla fram romanfigurer som känns sanna. Apropå att göra litteratur av livet: för den trogna läsaren av Flora Wiströms blogg, som hon drivit sedan tonåren, finns massor att känna igen sig i när man läser ”Stortaxi”. Vänner, händelser, föräldra- och syskonrelationer: ja, man behöver inte vara ett fan för att lockas att leta paralleller. På samma sätt som när man känner en författare, och kan känna igen vissa teman, tankegångar eller händelser när man läser deras verk.
Därför blir jag uppriktigt upprymd av ”Stortaxi”, inte bara för att den är en läsvärd berättelse om relationer och gemenskap versus självständighet
Men, och detta är det viktiga: Wiström har gjort ”Stortaxi” till en roman, inte en privat terapisession. För bloggläsaren finns saker att känna igen – men det handlar mer om toner, resonemang. Varför detta är viktigt handlar inte moral, eller ens bristande fantasi. Det handlar om att livet som det är sällan blir god litteratur om det inte bearbetas. Om inte materialet sätts i arbete. Ibland märker man det när man läser: någon ligger alldeles för nära verkligheten, på bekostnad av romanen, som blir tungrodd, tråkig, ful. Att skriva är att destillera, att välja, att välja bort.
Därför blir jag uppriktigt upprymd av ”Stortaxi”, inte bara för att den är en läsvärd berättelse om relationer och gemenskap versus självständighet. Inte bara för att Wiström skriver som ett slags svensk Sally Rooney: lättillgängligt, lustfyllt och extremt samtida. Utan för att hon har skrivit en riktig roman. Det blir allt mer ovanligt.
Läs fler texter av Valerie Kyeyune Backström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.