Mina Asp Romefors: Yasins ”1991” har redan hyllats som en milstolpe. Låten tar avstamp i 1991, Somalias inbördeskrig, fortsätter med Yasins uppväxthistoria och sedan in i de senaste årens gängkrig i Sverige. Vad säger ni, är det här en ny Yasin vi hör?
Hasan Ramic: För mig är det inte en ”ny” Yasin. Alla som faktiskt har lyssnat på Yasin har hört detta innan, det här är bara en mer didaktisk Yasin för de trögfattade.
Jacob Lundström: Flera teman känns igen från Mohamed Yussufs biografi ”Nation av poeter” i fjol. Men många betraktar honom fortfarande som gangsterrapparnas gangsterrappare. Så jag tror att låten kan vara en aha-upplevelse.
Mina: Yasin bevisar – återigen – att han är en lysande lyriker. På sitt särpräglade raka och råa vis öppnar han dörren till sitt eget trasiga förflutna och trauma och ritar en tidslinje över sin egen väg in i kriminaliteten.
Hasan: Jag har stora problem med den här låten. Allt känns som Sebbe Stakset på Kulturhuset 2012. I ett försök att humanisera sig själv gör han en riktigt undermålig låt. Yasin säger samma saker här som på singeln ”Matador”, fast där säger han det på två minuter och mycket kaxigare.
Jacob: Jag såg på Instagram att Göran Greider gillar ”1991”. Den har kanske samma samhällskritiska känsla som när The Latin Kings samplar Olof Palme? Yasin nämner till och med TLK i låten! Det är som att han till slut infriar förväntningarna som brukar ställas på rappare i Sverige, alltså att de ska vara politiskt medvetna röster från marginaliserade positioner.
Hasan: Du får vara ”samhällskritisk” om du också är lagom socialdemokratiskt uppbygglig och inte så farlig så att kulturgubbarna inte ska våga krama dig. Jag tror dock att det är medvetet och att jag inte är publiken.
Samtidigt är det väl ingen slump att det är en singel från hans första album på det stora skivbolaget Atlantic records. Är låten en avbön eller ett karriärsteg?
Jacob: Jag är mer förtjust i låten. Samtidigt är det väl ingen slump att det är en singel från hans första album på det stora skivbolaget Atlantic records. Är låten en avbön eller ett karriärsteg?
Mina: Det låter som ett bokslut för Yasin och hans kriminella år som, förhoppningsvis, ligger bakom honom. Nästan som ett försök att liksom bereda marken för att han ska bli mainstream på riktigt.
Hasan: Om jag ska vara lite cynisk här så kommer han aldrig bli det. Han har på tok för mäktiga fiender. Det spelar ingen roll vad han gör, så länge polisen ogillar honom kommer hans spelningar att ställas in.
Mina: Men rent musikaliskt, vad säger ni? Jag tycker att även soundet är mycket mer avklätt, råare och närmast intimt.
Det krävs ingenting för att en lyssnare ska förstå vad detta handlar om. Och det är väl bra för att folk generellt är antingen mer korkade eller mer illvilliga när de ska tolka låtar
Hasan: Jag tycker inte att det är råare, jag tycker bara att det är simplare. Det krävs ingenting för att en lyssnare ska förstå vad detta handlar om. Och det är väl bra för att folk generellt är antingen mer korkade eller mer illvilliga när de ska tolka låtar.
Mina: Det känns som att han försöker rentvå sig själv och visa vem som egentligen drevs in i gängkriminaliteten och senare dömdes för grovt vapenbrott och förberedelse till människorov: en förvirrad och ensam trettonåring.
Jacob: Det kom ett pressmeddelande nyss om att Amat Levin skriver en biografi om The Latin Kings-bröderna Masse och Salla Salazar med titeln ”Mejor Futuro”. Bättre framtid, på spanska. Det var väl vad deras föräldrar hoppades på när familjen kom från Chile på 1970-talet. Samma sak som Yasins mamma drömde om när hon kom från Somalia. Och som Yasin säkert önskar sina egna barn. Det långa perspektivet bidrar till att göra den här låten oemotståndlig. För mig är det här pappahiphop. Som jag gillar, som en pappa som gillar hiphop.
Hasan: Jag tror att han kommer att fortsätta polarisera publiken. De som hatar honom hatar hans essens, eller det de uppfattar som hans essens: somalier, muslim, svart.
Jacob: Det gör Sverigenostalgin i låten intressant. ”Att läsa om dödsvåld har blivit så självklart / I Sverige på 90-talet, det var inte ens tänkbart”, rappar han sorgset. En person som andra Sverigenostalgiker gärna pekar ut som sinnebilden för problemet.
Hasan: Yasin är en arbetande musiker med en familj att försörja. Han vill göra vad som än krävs för att kunna jobba, och i hans fall är det en balansgång. Mycket av varför han är kult bottnar i hans roll i Järvakonflikten och kriminaliteten. Sedan är han en extremt duktig rappare. Så det gäller att tilltala både de som gillar spektaklet och de som gillar musiken.
Mina: Han verkar ändå försöka styra skutan bortom den världen. Kanske kommer flera i genren att haka på och våga gråta ut? Och trotsa ett boy’s dont cry i hiphopen?
Jacob: Det är ju rörande lyssning. I slutet av ”1991” berättar han om att utnyttjas som ung, att han var ”lättrekryterad” eftersom han kom från en ”dysfunktionell familj”. Sedan tar låten ganska abrupt slut, innan hans egen musikkarriär tar fart. Men gangsterrap har bevisligen också fungerat som en del av gängens grooming.
Mina: Bortom Yasin – är det över för svensk gangsterrap nu?
Det verkar vara en utmattande genre att hålla på med. Kolla vad Greekazo och Adaam gör nu. Det är Gyllene Tider
Hasan: Gangsterrap är inte lika popping längre. Det verkar vara en utmattande genre att hålla på med. Kolla vad Greekazo och Adaam gör nu. Det är Gyllene Tider.
Mina: Undrar om Yasin någonsin kommer åka med på en Diggilooturné.
Hasan: Nej, han är för indie. Han skulle tvinga alla att klä sig i vitt på Globen.
Läs mer:
Kritiksnack: ”Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Erling Haaland”
Boken om Yasin kommer nära den skygge rapparen