Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Sven-Eric Liedman
”Pandoras ask. Om hoppet i en hopplös tid”
Albert Bonniers förlag, 160 sidor
Vi är alltid på väg mot ett hem där vi aldrig varit. Så lyder den fantastiska mening som Sven-Eric Liedman avslutar sin lilla bok ”Pandoras ask” med. Jag rycker till. I botten på Pandoras ask fanns, efter att alla katastrofer och sjukdomar släppts ut, hoppet. Och den där avslutande meningen är också den sista i ”Hoppets princip”, filosofen Ernst Blochs mäktiga men i dagens utopilösa tid närapå bortglömda verk.
Liedman är nästan 90 år gammal och själv har jag, slår det mig, läst hans skrifter i snart ett halvsekel. Han bidrog till att göra mig till marxist en gång i tiden när hans översättning och introduktion av den unge Marx texter nådde en tonåring i lilla Vingåker. Liedman känns faktiskt som en sorts intellektuell farfar man alltid haft. Och nu på ålderns höst har han på något sätt gått in i en andra andning.
Den ibland litet torre och omständlige idéhistorikern har nämligen slutligen förvandlats till en livsfilosof. Han lyssnar till fågelsång och ser värdet i att njuta av tillvaron i en förtrollad materiell värld – det är Diderots vackra ord – samtidigt som han fördömer Trump och Putin, och han föreslår halvt bortglömda filosofer som Baruch Spinoza, linssliparen i Amsterdam, som vägvisare till en förnyad upplysningsera.
”Pandoras ask” är en blott 160-sidig betraktelse. Till en början fann jag den bitvis rätt gnällig, när han ständigt klagar över ungdomarna som inte längre kan läsa eller skriva. Lättjan och bekvämligheten i nya tekniska hjälpmedel som berövar oss den långa, men nödvändiga vägen till kunskap, skrämmer honom. Särskilt när världen ser ut som den gör, med autokrater vid makten och där själva Upplysningstanken tycks nedsläckt.
I ”Pandoras ask” hittar han nya frändskaper som jag inte tror han skrivit om tidigare, såsom Stefan Zweig och Virginia Woolf, som var samtida. Zweigs naiva europeiska kulturella utopi slogs sönder av första världskriget och han tog till slut sitt liv. Liedman anar att Woolfs självmord också handlade om en djup ångest inför samtidens vanvett och inte bara om psykisk skörhet.
Liedman varnar ofta för den pågående kapprustningen och jag måste säga att jag blir väldigt glad över det: Man kan ju numera närapå tala om ett de intellektuellas svek i fråga om kritik av militarismen (på kultursidorna syns den knappast alls). Men Liedman vågar komma med sådan kritik. Kanske krävs det en 90-årig farfar för det, vad vet jag.
Liedman hävdar utopiernas nödvändighet. Han gör det mot fonden av valrörelser och politiska debatter där de långsiktiga frågorna helt enkelt aldrig ställs
Men det är i kapitlen om utopier som boken verkligen lyfter, trots att det är en mycket skissartad exposé över de kommande tusenårsrikena som han ger oss – från Joakim av Floris, över Campanellas solstaten och William Morris, till Ernst Wigforss vision om de provisoriska utopiernas nödvändighet.
Liedman hävdar utopiernas nödvändighet. Han gör det mot fonden av valrörelser och politiska debatter där de långsiktiga frågorna helt enkelt aldrig ställs. Rädslan för höjda bensinpriser avgjorde förra valet, konstaterar han, vilket är ett tecken på att alla perspektiv krympts ner.
Wigforss poäng med de provisoriska utopierna var att de räknade med att verkligheten är i ständig förändring. Den provisoriska utopin slår inte detaljerat fast ett samhälles arkitektur. Den har snarare som uppgift att ge tiden och de långa perspektiven en plats i samhällsdebatten. Liedman ger några exempel på sin egen provisoriska utopi: Bort med friskolorna (och bygg monumentala skolbyggnader!), korta arbetstiden. Det ställer han mot vad han ser i dagens svenska politiska debatt: ”Är målet verkligen ett stängt litet land, dominerat av regementen och vapen och därtill några stora affärsbanker?”
Gubben är ilsken! Och föryngras av sin ilska.
Läs fler av DN:s bokrecensioner