Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Carl Cederström
”Kontoret. En historia om arbetsplatserna som formade Sverige”
Albert Bonniers förlag, 380 sidor
Under pandemin var det något som hände med flera av mina kontorsarbetande vänner. Mitt i all oro och hårda restriktioner kunde något annat anas: en upprorisk frihetsyra. De slapp gå till jobbet! ”Man kan sitta hela dagen i soffan och jobba!”, minns jag att en av dem utbrast med lika delar förvåning och eufori.
De var inte längre övervakade av chefer. De slapp gå upp i svinottan för att trängas på överfulla pendeltåg eller bussar. Känslan av något förbjudet var påtaglig, som när man var liten och skolkade från skolan.
De här vännerna är plikttrogna med hög arbetsmoral. De är inga smitare utan har varit duktiga kontorsslavar under sina yrkesliv. Men deras arbetsgivare har gjort det allt svårare för dem. Under åren har jag sett dem bli alltmer olyckliga och stressade på sina kontor. Allt eget utrymme har tagits ifrån dem. De har i stället fått irra mellan tillfälliga skrivbordsplatser i anonyma kontorslandskap, med sina få tillhörigheter inlåsta i en hurts.
Efter pandemin har ingen av dem velat gå tillbaka till kontoret. Alla siffror pekar på att de knappast är ensamma. Har kontoret över huvud taget någon framtid?
Det är den frågan som drev professorn i företagsekonomi och författaren Carl Cederström att skriva ”Kontoret”, en grundlig och medryckande genomgång av det svenska kontorets historia från 1600-talet och fram till nutid. Från pulpeter i dragiga mörka rum till dagens kontorshubbar och coworking-platser.
Mig veterligen har detta inte gjorts i en bredare populärvetenskaplig kontext i Sverige förut. Det säger kanske något om att arbetsplatsens kulturhistoriska värde ändå är satt på undantag i jämförelse med hemmets. Trots att många människor tillbringar minst lika mycket vaken tid på jobbet som hemma.
Cederström inleder historien om det svenska kontoret med rikskanslern Axel Oxenstierna, av författaren Alf Henrikson en gång kallad ”den störste kontorsman som vår historia känner”. Under 1600-talet inrättade han ett arkiv och beordrade en ”stor inventering av kanslihandlingar och räkenskaper”. Den svenska kontorskulturen var född, och den var här för att stanna.
De första landskapen under 1920-talet handlade om att enligt den rådande taylorismens läror kunna övervaka kontoristernas produktivitet
I högt tempo tar boken oss sedan vidare genom 17- och 1800-talets handelskompanier, det tidiga 1900-talets monumentbyggnader, den snabba tekniska utvecklingen, tjänstemannens framväxt och den över tid skiftande synen på arbetskraft i takt med rådande samhällsklimat.
Kontorslandskapen är ett talande exempel: de första landskapen under 1920-talet handlade om att enligt den rådande taylorismens läror kunna övervaka kontoristernas produktivitet. När de fick ännu en renässans på det radikala 1960-talet handlade det om demokratisering och ett upphävande av hierarkiska strukturer.
I motiveringarna för dagens kontorslandskap betonas i stället att de ska stimulera till fysisk aktivitet. (Ja, och sedan handlar det förstås oavsett tidsepok alltid om att spara yta, men det talas det tystare om från arbetsgivarhåll.)
Mycket betoning i boken ligger av förklarliga skäl på arkitektur, och det är också den delen som känns mest grundlig. Men det är kontorskulturen, interiörerna och begreppen som är verkligt tankeväckande. Att knyta – eller återknyta – kontakt med begrepp som sprätthökar, kontorsråttor, manschettproletariat och trälhav. Att förbluffas över några av kontorshistoriens mest bisarra idéer, som när Asea i samarbete med SJ skulle skapa ett ”rullande kontorslandskap” eller när Ericsson lite krejsy hängde upp en sandsäck mitt i sitt kontorslandskap för att ”det är något man inte ska ha på ett kontor – alltså har vi det”.
Cederström berör även kontorets förekomst i skönlitteratur och populärkultur, om än ganska flyktigt.
Men man ska inte låta sig luras av den anekdotiska tonen: det här är i grunden en allvarlig historia som innefattar mer än man först ser
Det är underhållande läsning, men man ska inte låta sig luras av den anekdotiska tonen: det här är i grunden en allvarlig historia som innefattar mer än man först ser. Den lämnar mig med en molande känsla av kontoret som en experimentverkstad med mänsklig arbetskraft som insats.
Jag kan sakna berättelsen om den arbetskraften i boken. Hur de påverkats av sina arbetsplatser genom tiderna. Exakt vad det är som gör att mina vänner inte vill gå tillbaka till kontoret. Men det är kanske en helt annan bok.
Läs fler av DN:s bokrecensioner