Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Som så mycket annat nuförtiden tog också den isländska valrörelsen avstamp i ruinerna av den transatlantiska relationen.
När den amerikanske presidenten hotade att annektera grannen Grönland ringde varningsklockorna på allvar i Reykjavik. I sitt numera ökända tal under Världsekonomiskt forum i Davos i vintras blandade Donald Trump dessutom ihop Grönland med Island flera gånger.
”Allt jag kräver är en bit is”, dundrade han från scenen.
Det blev ingen amerikansk invasion, men mullret var tillräckligt för att Islands regering skulle kalla till en folkomröstning om att återuppta medlemsförhandlingarna med EU.
I Bryssel höll man tummarna.
Till skillnad från andra kandidatländer som knackar på EU:s dörr är landet en stabil demokrati med en fungerande marknadsekonomi. Islands befolkning motsvarar bara en tredjedel av Bryssels invånare. Att integrera lilla Island skulle vara en enkel match i jämförelse med de fattigare och mer korrupta kandidatländerna i öst.
Ett isländskt ja skulle dessutom vara ett bevis på EU:s dragningskraft. Bryssel skulle visa att man inte bara lockar ekonomiskt svaga länder med ögonen på unionens strukturfonder.
Det är med viss stolthet som man i Bryssel konstaterat att även rika västländer kastat längtansfulla blickar mot Bryssel.
I Norge ökar EU-stödet, och på andra sidan Atlanten, i Kanada avfärdas inte längre tanken på ett medlemskap som ett skämt.
Därför är Islands nej en nesa av stora mått.
Bryssels erbjudande var trots allt inte så lockande och islänningarna ville inte ens se vad de kunde få i en förhandling.
Kanske räckte det med att fundera över vad EU kan erbjuda på försvarsområdet. Unionen har ingen egen armé, inga kommandostrukturer och inga egna kärnvapen.
Och när det gäller ekonomin verkar islänningarna vara tillfreds med den relation de redan har med EU. Island är medlem av Schengen, EU:s ekonomiska samarbete (EES) och lever upp till tre av fyra regleringar som kommer med ett EU-medlemskap.
– En stor lärdom för mig (…) är att folk är nöjda med den nuvarande relationen till EU, sade statsminister Kristrún Frostadóttir när rösterna var räknade.
Medan islänningarna alltså valt att hålla fast vid status quo, sker nu en viss självrannsakan i unionens huvudstäder.
”Vi måste tänka igenom hur EU kan göras attraktivare”, sade Tysklands utrikesminister Johann Wadephul på måndagen.
Frågan är bara hur.
Läs mer:
Island: EU-samtal utesluts under mandatperiod
Karin Eriksson: Bakslaget för EU på Island kan stärka Trump