Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag står i ett hav av taxar. De lär vara en bra bit över tusen stycken: Små, stora, släthåriga, fläckiga, långhåriga, mopsiga, tystlåtna, strävhåriga, utstyrda i pyjamas och cowboyhattar, intresserade av sina rasfränder eller hemlängtande. Det är årets taxparad i huvudstaden och det gläfser runt mina fotknölar där vi står i Berzelii park i väntan på att kortegen ska sättas i rörelse.
Plötsligt närmar sig en ung kvinna. Hon tittar på sambon, den strävhårige taxen Douglas, ler mot mig och frågar:
– Vad är det för ras?
Douglas och jag tittar på varandra. Hörde vi rätt?
– Ja du, det är inte en sankt bernhard i alla fall, svarar jag.
Kvinnan nickar och fortsätter le. Hon har satt sig på huk och klappar Douglas.
– Han är så fin, säger hon. Inte tjock, bara muskler. Får jag bära honom?
– Bära?! Absolut inte!
Jag håvar in den strävhårige. Kvinnan liksom knäar efter, men får ge upp när vi knökar oss in i paraden som har börjat röra på sig.
Målet är Galärparken på Djurgården och utmed hela Strandvägen står och sitter folk i dubbla rader för att få en skymt av ekipagen. Smala armar sträcks mot taxarna. Det visslas och lockas, gullas och gosas.
Mitt i paraden går en bullterrier.
– Han kanske har identitetsproblem, viskar jag till Douglas.
Den strävhårige har satt högsta fart. Han är trött på processionen och längtar till närmsta lyktstolpe eller grästuva.
– Vilken bjässe! utropar någon när vi passerar.
Han är en normalstor tax i sina bästa år, vill jag svarsgasta, men vi har redan hastat förbi. Solen gassar och taxarnas tungor hänger och slänger som rosa slipsar i sensommarvärmen. Vi bryter oss ur tåget.
– Nu får det räcka, vi drar oss hemåt.
Douglas måste ha tänkt samma tanke, för han följer villigt med. Vi passerar fullsmockade uteserveringar där man redan läppjar på lördagens första vinglas. Det skvallras och skrattas över caesarsallader och räksmörgåsar.
Svensk Tenns färgstarka kollektioner tilltalar den strävhårige som försöker smita in i butiken.
Vi går förbi Dramaten, vars repertoar emellertid inte har samma dragningskraft på honom.
Väl hemma faller Douglas i djup sömn. Han drömmer, gläfser lite, morrar dovt. Plötsligt tittar han yrvaket upp.
– Du drömde, säger jag. Att du var en bjässe. Kanske en sankt bernhard?
Han tittar tvivlande på mig, suckar och somnar om.
Läs mer:
Ståhlis förra kåseri: Gammelkylfrysen sätter sig på tvären och tjafsar om ålderism
Karlsson: Så lätt sätter jag sprätt på hela försvarsbudgeten
Alla DN:s kåserier finns samlade här.