Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den bästa bestämningen av klassiska mänskliga laster och fenomen finns, som så ofta, i antiken. Närmare bestämt i Aisopos djurfabler. Tydligast är naturligtvis den om haren och sköldpaddan, med en utgång som alla känner till. Den snabba haren tar segern för given, men sköldpaddan strävar oförtrutet på och tar hem loppet till slut. Lagom till valdagen utgavs av Svenska Akademien en ny bok med dessa klassiska berättelser, bland annat med en version som författaren Tora Dahl skrev 1959. Sköldpaddan är här ersatt av en snigel, men resultatet detsamma. Den på förhand självskrivna segraren drabbas av hybris och får bita i gräset.
Det var inte utan att man tänkte på den där fabeln under söndagen. Valdagen som vanligt mycket vacker och fridfull, en klar skärpa i luften, de första röda löven som kröp ihop vid trottoarernas kantstenar. Som många svenska medborgare träffade vi gamla vänner och bekanta, föräldrar till de som nyss – känns det som – var små ettagluttare men som nu första gången fick lägga sin röst i demokratins främsta pokal.
Orden hade för många en särskild klang på denna valdag i Sverige 2026, det val som så länge såg ut att vara avgjort
Men det var också lätt att tänka på Italo Calvinos novell ”En valförrättares dagbok”, som handlar om valförrättaren Amerigo Ormeas erfarenheter under en dag i Turin 1953. När människorna kommer in i vallokalen ser Calvinos valförrättare hur det är som om ”demokratin trädde fram för medborgarna i denna blygsamma, gråa, osminkade dräkt” – vallokalens procedurer blir ”en oavlåtlig seger över fascisterna, över alla dem som hade trott att de kunde förakta demokratin just för dess yttre ödslighet.”
Orden hade för många en särskild klang denna valdag i Sverige 2026, det val som så länge såg ut att vara avgjort men som nu främst ser ut att sluta i en förlust för alla inblandade men kanske främst för det parti som i praktiken styrt och domderat i svensk politik under de senaste fyra åren – ett parti grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister och som nyligen visat sig inhysa ryska infiltratörer, ett parti vars ledare i den sista tv-debatten tog tillfället i akt att skylla det kommande valresultatet på svenska muslimer och som i en faustisk pakt har fört med sig både liberala och konservativa partier i en moralisk spiral mot botten.
Nu backar detta parti för första gången i ett riksdagsval, och dess flinande triumftåg genom svensk politik de senaste åren tycks därmed brutet. Men den känsla som många i början av valkvällen upplevde som en existentiell lättnad förbyttes snart i förtvivlan och nervös anspänning.
Det som dröjer sig kvar är känslan av en förlorad möjlighet. En förlorad möjlighet att en gång för alla dödförklara Tidösamarbetet och åter lägga den svenska humanismens guldreserv i dagen. En förlorad möjlighet att återställa både demokratins skyddsräcken och tryggheten för alla de tonåringar och andra invandrare som sedan länge etablerat sig i Sverige och som nu bär upp vårt land. En förlorad möjlighet – för att låna Sverigedemokraternas egen slogan – att göra Sverige till Sverige igen.
Den förlorade möjligheten ska till stora delar skrivas på Socialdemokraternas konto. Partiet gör sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes och det av helt begripliga skäl. Det gamla arbetarpartiet har så till den grad glömt sin legendariska partiledare Olof Palmes devis om att politik är att vilja. Tvärtom har man försökt visa att man vill så lite som möjligt, som om man internaliserat den skränande högerns kritik redan innan den uttalats.
Vad som nu kan hända vet vi – och det oavsett vad som händer. Om valnattens resultat står sig kommer detta skadeskjutna parti under snudd på omöjliga omständigheter att försöka bilda en regering med motsträviga och sinsemellan inkompatibla kompanjoner. Om denna manöver misslyckas – eller om siffrorna svänger igen – står den oheliga konstellationen mellan liberaler och etnonationalister från Tidö slott redo att än en gång ta över. Utvecklingen finns skisserad i idédokumentet Tidö 2.0, som enligt amerikansk modell kommer att fungera som en manual i regeringskansliet där Sverigedemokraterna i så fall tar plats. De traditionella borgerliga partiernas motståndskraft mot SD:s illiberala tendenser har – i enlighet med alla historiska mönster – visat sig försumbar.
Den svenska demokratin kommer att överleva
Till tröst för alla förlorare i 2026:s års svenska val finns det dock i Tora Dahls version av Aisopos berömda djurberättelse också en fortsättning, ett slags epilog till kapplöpningsfabeln. Medan snigeln firar sin triumf tillsammans med resten av skogens djur drar sig haren bort för att slicka sina sår. Han återfinner på så sätt sina artfränder och med dem också sin rätta identitet.
Sensmoralen är värd att begrunda för alla de som i svensk politik de senaste åren har förlorat sin själ.
Demokratin kommer att överleva.
Vi skapar den tillsammans.
Kanske kan den till slut få oss att känna livet i oss.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.