Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Opera
”La traviata”
Opera av Giuseppe Verdi. Libretto: Francesco Maria Piave. Dirigent: Aivis Greters. Regi: Silvia Paoli. Scenografi: Emanuele Sinisi. Kostymdesign: Nika Campisi. Ljusdesign: Fiammetta Baldiserri. Koreografi: Emanuele Rosa. Medverkande: Ania Jeruc, Katarina Giotas, Mia Karlsson, Tobias Westman, Orhan Yildiz, Jeremy Carpenter, Daniel Ralphsson, Hannes Öberg, Kristoffer Töyrä, Åke Zetterström, Tore Sverredal, Tobias Nilsson, Herbjörn Thordarson. Göteborgsoperans kör och orkester.
Scen: Göteborgsoperan, speltid: 2 tim 40 min.
DN:s djupt saknade kritiker Martin Nyström lekte en gång med tanken på vad som skulle ha hänt om Lars von Trier hade valt bort Richard Wagners ”Tristan och Isolde” som inledning till storfilmen ”Melancholia”. Hur hade bejakandet av undergången fungerat med något av Giuseppe Verdi? Inte alls. Vilken musik som helst av Verdi hade nämligen ”satt sig på tvären och försvarat livet som vi känner det,” menade Nyström (31/7, 2013). Är det kanske just detta som gör Verdis romantiska tragedi om den lungsjuka kurtisanen Violetta och hennes kärlek till adelsmannen Alfredo till ett så älskat och spelat mästerverk? Att hela kompositionen präglas av ett rasande motstånd mot utslocknandet.
När Silvia Paoli nu sätter upp ”La traviata” på Göteborgsoperan (urpremiären gavs i finska Savonlinna i juli) är det dessutom med en tydligt samhällskritisk udd. Här konsumeras kvinnor inte bara i överförd bemärkelse. Att Violetta drar sin sista suck på en hög av kvinnolik blir inte bara en bild av patriarkatets härjningar, utan en kritik mot att kvinnor så ofta måste dö i de stora berättelserna. ”La traviata” är en intim opera, närmast ett kammarspel. Ändå får Paoli de få masscenerna i verket att sätta tonen på ett slående sätt; det är ett hotfullt och blodtörstigt kollektiv som festar in gryningen och under de vita dukarna vilar något som liknar obduktionsbord. Det eklektiska i scenografi och kostym – från Marie Antoinette till Stanley Kubricks ”Eyes wide shut” – betonar tidlösheten i förtrycket. Det stelnade uttrycket i de visuella tablåerna kontrasteras effektivt av dirigenten Aivis Greters säkra driv och en orkester i god form.
Attackerna på det borgerliga samhällets hyckleri hindrar inte heller att inhopparen Jeremy Carpenter gjuter en varm komplexitet i antagonisten Giorgio Germont. Den jordiska realismen är ett starkt ideal på den här scenen, och det präglar även sångtekniken – ingen försöker gömma sig bakom vibraton eller röstakrobatik. Så gör tenoren Tobias Westman sin lätt beslöjade Alfredo till en vilsen och mänsklig yngling snarare än en första älskare. Hannes Öbergs blixtrar till med sin välformade bariton i den lilla rollen som Baron Douphol – här koncentreras den aggressiva maskulinitet som möjliggör hela dramats struktur.
”La traviata” är en opera som till stor del berättas genom omvandlingarna i Violettas röst, och rollen kräver egentligen tre olika typer av sopraner i en och samma gestalt. Från de hetsiga koloraturerna i första akten, via långa lyriska dialoger till den dramatiska tredje akten. Det blir snabbt uppenbart att Ania Jeruc med sina glidande linjer och sin existentiella känslighet ligger närmare den senare Violetta. Det är inget fel på energin i ”Sempre libera”, men höjden känns ansträngd. Ju längre handlingen fortskrider, desto mer klarnar rösten och i det sorgset återhållsamma (”Ah! Dite alla giovine”) är hon faktiskt sublim. Döden har inte en chans.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Kristina Lindquist.