I början av september drog den nya NFL-säsongen igång. De regerande Superbowl-mästarna Seattle Seahawks har tappat ett par nyckelspelare, men anses ändå ha bra chans att nå finalen i februari även den här gången.
Amerikansk fotboll är en sport som till stor del bygger på att fysiskt hindra motståndarna att passa bollen och ta sig framåt. Tacklingar är en naturlig och självklar del.
Sammanlagt har de 32 lagen i NFL 1 696 spelare registrerade i sina trupper för säsongen 2026/27. I framtiden kommer sannolikt minst 400 av dem att drabbas av den neurodegenerativa sjukdomen kronisk traumatisk encefalopati, som förkortas CTE och ibland även kallas idrottsdemens. Det visar en ny amerikansk studie publicerad i British medical journal, och som New York Times rapporterat om.
– Att förstå omfattningen är ett av stegen för att säkerställa att vi kan mildra och minska den risken, säger studiens huvudförfattare Daniel Daneshvar, chef för rehabilitering av hjärnskador vid Spaulding Rehabilitation Hospital och docent vid Harvard Medical School, till tidningen.
Fakta.CTE
CTE, kronisk traumatisk encefalopati, är en neurodegenerativ sjukdom som utvecklas långsamt, och i slutändan leder till demensliknande skador i hjärnan.
Orsaken tros vara att upprepade smällar mot huvudet skadar den så kallade blod-hjärnbarriären, vilket gör att skadliga, inflammatoriska proteiner kan läcka in i hjärnan.
Vid CTE har proteinet p-tau samlats kring blodkärlen i djupet av fårorna i hjärnan. Över tid leder det till att nervceller i hjärnan bryts ner och dör. Processen liknar den vid Alzheimers sjukdom.
Symtomen inkluderar bland annat koncentrationssvårigheter, sömnproblem, nedsatt mental förmåga, humörsvängningar, depression, huvudvärk, aggression och personlighetsförändringar.
Det är i dagsläget bara möjligt att diagnosticera CTE efter att en person har avlidit, genom att obducera hjärnan.
Forskarna har tittat bakåt, på tidigare professionella spelare i amerikansk fotboll som inte längre är i livet. Mellan 2016 och 2021 dog 878 personer som någon gång spelat i NFL. Vissa gick bort så tidigt som i 20-årsåldern, andra var över 80 år när de gick bort.
Av de 878 personerna diagnostiserades minst 215 stycken – 24,5 procent – med CTE när de avlidit, visar studien. Den verkliga siffran kan dock vara ännu högre.
CTE är en sjukdom som orsakas av upprepat trauma mot huvudet och som leder till att nervceller i hjärnan bryts ned och dör. Det kan ge symtom som försämrad minnesförmåga, personlighetsförändringar, aggressivitet och depression.
I dagsläget går det bara att konstatera CTE efter att en person har avlidit, eftersom det kräver att man tittar på hjärnan i genomskärning. Därför är siffrorna osäkra. Studien har bara kunnat undersöka de hjärnor hos tidigare NFL-spelare som donerats för att forskas på.
Under de sex år som studerades handlade det om 235 hjärnor av 878 möjliga. Av dem hade 215 stycken olika stadier av CTE. Men hur det såg ut bland de 643 hjärnor som aldrig undersöktes vet forskarna inte. Några av dem, eller många, kan också haft CTE.
– Jag slår vad om att det verkliga antalet är betydligt högre, säger 66-årige Randy Grimes, som spelade i Tampa Bay Buccaneers mellan 1983 och 1992 till New York Times.
En av Grimes tidigare lagkamrater, Keith McCants, är ett av fallen som räknas i studien. Den tidigare linebackern dog vid 53 år ålder och hade CTE. McCants hade tidigare berättat om hur han efter spelarkarriären kämpade med missbruk, hemlöshet och kände ren förtvivlan i vardagen.
Dessutom har minst två andra fall av CTE bekräftats bland de spelare Randy Grimes hade jämte sig i Buccaneers, som gick bort innan den nu studerade perioden.
– Det här är inte något man vill prata om. Vi skulle förmodligen kunna komma framåt snabbare i forskningen om vi pratade mer om det. Men spelarna vill inte göra det. De vill inte tro att de har det. Innerst inne vet vi alla att majoriteten av oss förmodligen kommer att drabbas av någon form av CTE, säger Grimes till NY Times.
Listan med kända exempel är redan lång. Flera tidigare stjärnor i amerikansk fotboll har vittnat om hur de plågats av depressioner, missbruksproblematik, huvudvärk och andra kognitiva utmaningar efter sina karriärer.
Det finns också flera exempel på tidigare NFL-spelare som begått självmord – och senare diagnosticerats med CTE. Även om sjukdomen i sig inte är orsaken.
Bland de mer uppmärksammade fallen finns Dave Duerson, som lämnade ett brev efter sig där han skrev att han ville att hans hjärna skulle undersökas. Ett annat är Junior Seau som under sina 20 år i NFL aldrig officiellt noterades för en hjärnskakning, men där hans familj efter att han tagit sitt liv berättade att han visst drabbats upprepade gånger – men bara spelat vidare.
2013 dömdes ligaorganisationen bakom NFL att betala skadestånd på 768 miljoner dollar efter att ha stämts av tidigare spelare och deras anhöriga för att ha undanhållit riskerna med upprepade hjärnskakningar.
Diskussioner på ämnet förekommer flitigt även i andra idrotter där hjärnskakningsrisken är hög. Redan på 1920-talet pratades det om det så kallade punch-drunk-syndromet bland boxare. I England har ämnet lyfts sedan flera spelare ur fotbollslandslaget som vann VM-guld 1966 diagnosticerats med demens. Även inom ishockey och rugby är frågan högaktuell.
Det finns många okända variabler som gör det svårt att tolka siffrorna. Det är viktigt att vi inte överdriver risken för CTE
En svensk studie från 2023 visar att män som spelat i fotbollsallsvenskan fram till mitten av 1900-talet oftare drabbades av demens jämfört med andra män. Men något CTE-fall har ännu inte konstaterats här i Sverige.
– Men det betyder inte att det inte finns, säger Kajsa Johansson som är biträdande professor vid Linköpings universitet och främst forskar om och undervisar i fysioterapi.
Hon är ordförande i intresseföreningen Swedish sports concussion society, SSCS. Det är ett nätverk av fysioterapeuter, läkare, forskare och specialister som sprider kunskap och ger stöd kring att rehabilitera hjärnskakningar inom idrotten. I fjol var hon med och uppdaterade de svenska riktlinjerna för hur rehabilitering och återhämtning efter en hjärnskakning bör se ut, den så kallade Hjärntrappan 2.0.
Även om siffrorna i studien i BMJ är skrämmande vill hon nyansera bilden.
– Det finns många okända variabler som gör det svårt att tolka siffrorna. Det är viktigt att vi inte överdriver risken för CTE, säger Kajsa Johansson.
Ett problem med studien är att de hjärnor forskare får undersöka för CTE ofta kommer från personer som haft mycket symtom, vilket kan leda till det som på forskarspråk kallas för selektionsbias.
– Det säger inte att det inte finns något här. Men vad är det för material som analyserats? Vilken definition av CTE som man är överens om spelar också in när man ska jämföra förekomst, säger Kajsa Johansson.
En annan svårighet är att studien inte säger något om hur många smällar mot huvudet personerna fått, hur hårda eller hur snabbt de börjat spela igen efter en hjärnskakning. Inte heller om det funnits andra faktorer som kunnat påverka.
– Problemet kan bli att det går ut någon sorts alarm, men man egentligen inte har någon koll på vad exponeringen är.
– Kunskapsfronten befinner sig vid att det sannolikt är negativt med nya smällar mot huvudet om man har symtom kvar från ett tidigare huvudtrauma. Att det sannolikt inte är hälsosamt med upprepade slag mot huvudet. Men vi vet inte hur mycket som är för mycket, och vi vet heller inte vilka krafter vi pratar om.
Det värsta som skulle kunna hända är att människor på grund av rädsla för huvudskador undviker att idrotta eller motionera, säger Kajsa Johansson. Då skulle många andra hälsofördelar gå förlorade.
Att det sannolikt finns en koppling mellan riskerna NFL-spelarna utsätts för och utveckling av det som de i studien definierar som CTE kan hon gå med på.
– Det är svårt att säga att det inte skulle göra det. Sedan är det svårt att säga hur mycket större risken är för dem gentemot resten av befolkningen.
Än så länge går det inte att säga att en person med säkerhet har CTE baserat på vilka symtom som finns innan döden.
Inom Idrottssverige pågår just nu ett arbete med att anpassa rehabiliteringsråden i Hjärntrappan 2.0 till alla olika förbund inom Riksidrottsförbundet, med stöttning av SSCS. Ishockeyn är redan klar. Gymnastik, handboll, fotboll, ridsport, innebandy och flera andra sporter är på gång med guider för hur en bra upptrappning i träning efter en hjärnskakning ser ut för just dem.
En annan väg framåt för att minska riskerna för hjärnskakningar skulle kunna vara att förhålla sig till smällar mot huvudet på samma sätt som till korsbandsskador. Förbättrad styrka i nackmusklerna hos idrottare skulle kunna vara förebyggande.
– Det har ju funnits knäpreventionsprogram länge. Nu börjar det komma en del forskning som pratar om att det skulle kunna vara något att föra in det här med nackstyrka som en del av försäsongsträningen, säger Kajsa Johansson.
Fakta.Hjärntrappan 2.0
Steg 1: Relativ vila i 24–48 timmar
● Dagliga lugna aktiviteter med ingen eller liten symtomökning, till exempel promenader.
● Stegvis återgång till skola och arbete.
Steg 2: Pulshöjande aktivitet
● Cykling/styrketräning.
● Lätt träning upp till ca 55 procent av maxpuls.
● Medelintensiv träning upp till ca 70 procent av maxpuls.
Steg 3: Individuell idrottsspecifik träning utan riskmoment*
● Till exempel löpning, riktningsförändringar, redskapsträning.
*Undvik situationer som innebär risk för direkta slag mot huvudet eller som kan utsätta hjärnan för indirekta krafter (exempelvis: kollision med annan idrottare).
Under steg 1–3 får symtomen öka med max 2 steg på en tiogradig skala:
0 = inga symtom och 10 = värsta tänkbara symtom. Efter aktivitet ska symtomen klinga av till ungefär tidigare nivå inom några timmar efter träning, eller senast inom ett dygn. Symtomfrihet gäller för steg 4–6.
Steg 4: Träning utan kontakt
● Påbörjas om symtomfri under och efter träning. Om symtom kvarstår, gå tillbaka till steg 3.
● Full intensitet i träning, men undvik riskmoment.
Steg 5: Full träning utan begränsning
● Om symtom uppstår på nytt, gå tillbaka till steg 3.
Steg 6: Återgång till tävling/match
● Om symtom uppstår på nytt, gå tillbaka till steg 3.
Stanna minst 24 timmar på varje steg. Om du inte är återställd efter fyra veckor, träffa en hjärnskakningsinriktad vårdgivare.
Källa: Centrum för idrottsforskning. Råden kommer från en artikel författad av hjärnskakningsforskarna Kajsa Johansson, Lars Lundgren, Mikael Swarén, Niklas Marklund, Tönu Saartok, Victor Bull och Yelverton Tegner.