Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det sitter en spenslig kille i soffan på vandrarhemmet i Düsseldorf. Han är den enda på plats så det blir honom jag frågar.
Jag är visserligen starkare än jag ser ut, men resväskan är på gränsen till överviktstung och det enda lediga skåpet är högst upp. Luckan är smal och utrymmet högt så man måste liksom vika in resväskan på höjden för att det ska gå. Bara med gemensamma krafter går det.
Jag kan inte låta bli att undra om han känner sig dum för att han inte har muskler nog att hjälpa en tonårsmorsa, men varför skulle han bry sig om sådant? Han återgår till den röda soffan i allrummet och jag går ut.
Jag hann upptäcka mycket av Paris på den tiden, inklusive en och annan fransman.
När jag kommer tillbaka sent på kvällen är rummet fullt av folk.
Det är lite av en slump att jag hamnat här, det känns hemskt länge sedan jag var på ett vandrarhem i Europa. Det var länge sedan.
En gång bodde jag ensam på ett på en bakgata vid Bastiljen, i två veckor. Jag hann upptäcka mycket av Paris på den tiden, inklusive en och annan fransman.
Missförstå mig inte, jag uppskattar innerligt ett rent och förutsägbart hotellrum, men något går också förlorat bakom de anonyma dörrarna i ändlösa korridorer med heltäckningsmatta. Som allt man får nys om och människor man möter under sena kvällar på ett vandrarhem i närheten av stationen i någon europeisk stad.
Som en sen kväll som den här. Samtidigt som jag är i Düsseldorf pågår Europas största mässa för spelutveckling där. De flesta som hänger i sofforna – de kommer från alla möjliga länder – tillbringar sina vakna timmar på detta evenemang som (lär jag mig) drar 368 000 besökare från 131 länder.
En av spelutvecklarna undrar om någon möjligen vet om man kan hitta bra kebab. Han får svar på stubinen och drar ut för att stilla sin hunger.
En lockhårig kille pratar skånska efter en tid i Lund, men han är född och uppvuxen i Tyskland. Halva hans släkt är palestinier, berättar han, och det senaste året har han varit volontär i Israel, Libanon, Syrien. Nu jobbar han för ett it-bolag som har någon kund här. Eftersom jag precis har lämnat Ukraina talar vi om hur man reagerar på explosioner och vad märkligt ett krig är.
En rödlätt ung man från Belfast flikar in att han också vet en del om våldsamma tillstånd.
Efter en stund smyger jag in i min sovsal och klättrar upp i överslafen. Alla andra sover redan.
Läs mer:
Sannas förra kåseri: Hit måste jag komma tillbaka, efter kriget
Sanna-klassikern: Wham! ligger mittemellan oss och freden
Alla DN:s kåserier finns samlade här.