Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Bilderbok
Eva Lindström
”Trumpetlektionen”
Alfabeta, från tre år
Att öppna pärmarna till Eva Lindströms bokvärld ger mig gärna en känsla av att sväva. Mitt i ett ingenting som ändå är så mycket av ett någonting, kan vad som helst hända. Det gör det. Men exakt vad, det vet vi nog aldrig, särskilt inte i förväg. Uppenbart är dock att snart sagt varje bokuppslag rymmer en förväntan, en möjlighet. Texten och bilderna är vidöppna men behåller ändå sina hemligheter. Här breder färgfälten ut sig, böckernas figurer rör sig sökande, som i ständig förvåning inför tillvarons vardagliga under. Just så är det också i den nya ”Trumpetlektionen”.
Den smale elefantungen Hasse, iförd grå hoodie, hänger i soffan. Men inte helt avslappnad. Lite obekväm. Han vet ju… och ja, där kommer det: ”Kom ihåg lektionen, Hasse.”
Mamma elefant påminner. Hasses trumpetlektion börjar om en halvtimme. ”Jag vet.” svarar Hasse. Mmm, Hasse vet så väl när lektionen ska börja, ändå låter han minuterna ticka iväg. Ultrarapid. Förstås. Han vill ju inte. Det spelar ingen roll hur många som än strömmar förbi honom mot ”Trumpetinstitutet”. Skylten är jättestor, pilen dit också. Alla bär sitt instrument under armen.
Ändå tar Hasse fart åt andra hållet, hans utsträckta snabel tycks leda bort i protest. Varför följa med flocken då tillvaron är så fylld av oprövade möjligheter? Harrys gatukök till exempel. Hos Harry kan Hasse få både korv och samtal. Han kan till och med få ställa frågan om vad det egentligen är för mening med en trumpet. Oklart. Hur Hasse och Harry än plirar in i trumpethålet är det bara tomt och svart därinne. Men utanför trumpeten öppnar sig tillvaron med vida vita fält, en vardagens rymd att utforska.
Ta bara det lilla bil-dramat som utspelar sig i marginalen. Ett apelsingult långsmalt åk tycks må allt sämre ju fler som mekar med det. På de sista boksidorna ser situationen riktigt håglös ut, bara bilen själv fortsätter envist att utstöta rökpuffar. Puffar som förmodligen ljuder mer där i sin trasighet, än vad Hasses trumpet någonsin lär göra.
Precis som i så många andra av Eva Lindströms böcker ligger storheten i det enkla. Världen kan röra sig kring en borttappad mössa, en småknepig uggla, en grop, en mycket särskild tant som är sugen på korv… U name it. Men i den triviala vardagen gömmer sig emotionerna. Ensamhet kan gömma sig i ett korvbröd och, som här, det händer att en trumpet blåser rent från flockmentalitet. I ”Trumpetlektionen” går färgskalan i sepia, kadmiumgult, ockra, och milt gråblått bland annat. Varma toner hur som helst, för det där med att spela trumpet kanske ändå inte är livets viktigaste aktivitet. Om det inte är så att du brinner för det förstås.
Som med flera andra av Eva Lindströms böcker associerar jag till Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Så många frågor men också så många halva svar som får oss att nyfiket vilja vidare. Och vidare.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning