Den svenska kronan är ute och skvalpar igen, störtdyker mot dollar och euro fast ingen säger ett pip. Märkligt: för inte så länge sedan slog de sakkunniga sig stolt för bröstet när kronan var efterfrågad och växte i värde mot omvärldens valutor.
Men det var då.
Nu är riktningen åter mot botten där en svensk Kalle Anka-valuta väntar.
Häromdagen storstädade jag i mitt gamla korrespondentarkiv, avdelningen främmande valutor. Det var som att kika i ett stålblankt facit över snart fem decenniers världshistoria: ett skåp med sedlar och mynt från olika länder i öst, ja, små summor, pengar som blivit över efter mina jobb i det realsocialistiska Östeuropa att spara till nästa resa.
Det var som att kika i ett stålblankt facit över snart fem decenniers världshistoria.
Ändå borde de för länge sedan ha hamnat i sophinken: alla fullkomligt värdelösa och oanvändbara. Undantaget var tre gamla endollarsedlar; nästan på pricken likadana som dagens och som går utmärkt att köpa och sälja med.
De största värdelösa sedlarna, på bäst papper och i vackra färger, är de tjeckoslovakiska och ungerska, inte oväntat länder med en på sin tid mindre usel ekonomi än de andra. Andra sedlar från öst – främst de slaviska – är på dåligt papper och ynkligt små, en rysk rubel- eller bulgarisk levsedel inte större än en gammaldags bio- eller spårvagnsbiljett. Även östtyska mark. Värst ute är buntar med balkanska sedlar: rumänska lei eller jugoslaviska dinarer, sammanhållna av uttorkade gummisnoddar, som av möss knaprade och upplösta sedlar som i mitt skåp blivit till klumpar av pappersmassa där valör eller motiv inte längre går att upptäcka.
Motiven?
På mina tjeckoslovakiska en heroisk soldat med k-pist från (den sovjetiska) röda armén som blickar ut över en jättelik industrianläggning, bara den tillväxtfrämjande tjocka skorstensröken fattas – eller en ung kvinna i huckle med famnen full av sädesax. Kommunistiska älsklingsmotiv. Men särskilt groteska då sådana sedlar blev kvar långt efter att Pragvåren krossats 1968; som student i Prag hade jag i två år fickan full med dem.
Då är de ungerska motiven modernare, alltså riktigt gammaldags. Efter revolutionen 1956 var Kremls glädjepropaganda politiskt fullkomligt omöjlig: i stället gödslas med historiska motiv, frihetshjältar och nationalister mot Wien från 1800-talet, galopperande hästspann och neutrala eller romantiska bilder från den nakna ungerska stäppen, pusztan.
Fast varken hästar eller rödarmister har hjälpt.
Efter revolutionen 1956 var Kremls glädjepropaganda politiskt fullkomligt omöjlig.
Pengarna i mitt skåp har inte ens samlarvärde, ett handfast bevis på hur en stat fullkomligt kan misslyckas, som Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Sovjetunionen rentav upphöra att existera.
I en mörkröd glasskål förvaras en drös östmynt som i dag inte ens har metallvärde, men när jag rör om i skålen hittar jag plötsligt ett tyngre och större: ett schweiziskt, värt 5 franken (francs).
En hermelin bland katter.
Ett gammalt mynt, från 1976. Används det fortfarande? Jag frågar en vän i Zürich. Det blir tyst i telefonen. Han förstår inte frågan. ”Din femfrancare betalar jag ju med varenda dag. Och vad har det med årtal att göra?”
Där fick jag.
Nyfiken tar jag reda på vad mitt mynt är värt i dag. Enligt växelkurs drygt sextio (60) kronor. Aha. Och vad var den värd 1976? Drygt sexton (16) kronor. Hmm. I min ungdoms sextiotal kostade samma schweiziska mynt inte mer än knappt sex (6).
Och se, i skålen hittar jag även tre svenska enkronor som trots att de har kungen som motiv är ogiltiga och helt värdelösa betalningsmedel sedan 2017, allt i stil med den exotiska samlingen östmynt i min skål. Att växlas in av Riksbanken? Glöm det.
Här handlar det om dramatiska skillnader mellan Schweiz och Sverige som annars brukar buntas ihop i samma fålla: små europeiska länder, båda utanför och skonade av världskrigen (som man tjänade pengar på), neutrala, stabila demokratier, ordning och reda, ekonomiskt och socialt framgångsrika, stora exportörer, internationellt engagerade, fast som samhällen formella, litet tråkiga och färglösa.
Till och med fanns en tid då Sverige och Schweiz som ideal påminde om Francis Fukuyamas liberala vision om ”historiens slut”.
Glöm bort det där.
Trots alla överensstämmelser ändå mer sken än verklighet, en ytlig betraktelse av två i grunden mycket olikartade samhällen: dagens Schweiz har en levnadsstandard och social trygghet som vi svenskar inte ens skulle kunna drömma om, även om den svenskpatriot som inte varit inlagd på sjukhus i Bern eller försökt ha råd med en middag på Kronenhalle i Zürich lär förstå det. Kanske skidåkarna. Schweiz? Men vem skulle ha råd med det?
Och vårt politiska liv liknar en julgransplundring där godiset flott fördelas, medan direktdemokratin i Schweiz med sina ideliga lokala folkval lärt medborgarna att det alltid först måste skapas och produceras innan det finns något att fördela.
Allt detta speglas – skoningslöst – i valutans växlingskurs. Alltså att framgång på sikt alltid betyder en stark, tillbakagång en svag valuta.
Visst. Kanske finns en eller annan svensk expert av annan mening: men ingen av dem kommer någonsin att erbjuda sin hårdvaluta mot mina så kallade pengar.
Läs mer:
Richard Swartz: När jag gick på krogen med Gloria Steinem fick vi alltid bord – hon var en ikon i New York
DN:s ledarredaktion: Vänsterpartiets ”sanning” är ingen sanning