Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Början av juni. Rapsfält och grupper av rådjur i dekorativa mönster utmed vägen. Och ändå: mellan Enköping och Sala undrade jag om jag hamnat i rätt land. Det overkliga kom inifrån, från bilradion. En ung man berättade att han mobbats av ett gäng som tagit ifrån honom hans mobiltelefon. Dessa plågoandar, sade han, ”kom från en annan kultur”.
Nej för tusan! tänkte jag instinktivt, så kan man inte säga i radio! Nu tar det eld! Men rakt inte. En kvinnlig radioröst hördes, full av empati med den unge mannen, som fortsatte i samma stil utan något klander.
Det hela gjorde ett gåtfullt intryck. Jag är ingen Sverige-expert, min tid går åt till att försöka begripa andra länder. Hade jag missförstått det jag hört? Väl framme i Bergslagen berättade jag för några riktiga svenskar om den surrealistiska radioupplevelsen. Nej då, förklarade de, det var inget skämt och ingen satir. Jag hade hört rätt, och inte bara det: Den kvinnliga radiorösten, så full av medkänsla, tillhörde en välkänd socialdemokrat!
I november 2003 skrev Magnus Karaveli, ledarskribent på Östgöta-Correspondenten, en debattartikel i DN, där han varnade för en farligt okritisk inställning till islamism: ”…politiker både till vänster och höger uppmuntrar kulturell separatism, som slöjor, bönepauser och muslimska friskolor. Antisemitismen växer bland unga muslimska invandrare. Säpo varnar för att moskéer och koranskolor tjänar som grogrund för al-Qaida. Endast en politik som underlättar försvenskning kan stoppa den islamistiska trenden …”
Intellektuella och opinionsbildare som kräver – och verkställer – bannlysning av centrala spörsmål bär ett långt tyngre ansvar.
Karaveli nämnde med ogillande hur Mona Sahlin svept sig i slöja under ett besök i Stockholms moské: ”Värd för hennes besök var ordföranden i Sveriges muslimska råd, känd för att ha krävt att muslimer i Sverige skall tillerkännas separat juridisk ställning … och för att ha brännmärkt giftermål mellan svenska män och muslimska kvinnor… Nyligen förklarade Andreas Carlgren, Integrationsverkets generaldirektör, att muslimska anställda bör få möjlighet till bönepauser under arbetstid … ”
Fördömelserna mot Karaveli blev unisona och heltäckande, från högertidningen Barometern till liberala Upsala Nya Tidning och storstadspressen. De flesta var rörande överens: hans inlägg var både rasistiskt och fascistiskt. Presskolleger sade upp bekantskapen. Under en middag för ledarskribenter talade ingen med honom. En högt uppsatt person ringde och varnade honom hotfullt att inte uppträda i medierna. Karaveli kontaktade Sveriges Radio och drog sig ur en avtalad debatt.
I dag är det Karaveli skrev vardagsmat, också i de läger där de mest ångestfulla ramaskrien uppstämdes mot honom 2003. En av Karavelis mest rabiata försmädare den gången yrkade helt nyligen på obegränsad frihet att kritisera islam.
Religioner kommer att missbrukas för politiska ändamål. Illdåden på Västbanken är strängt förbjudna i judisk lag – men sker ändå, därför att det passar makthavare. I Sverige mobiliserade (och förfalskade) staten kristendomen för att hålla kvinnor på mattan och tysta författare långt in på 1900-talet. Många av de islamistiska påfund Karaveli varnade för är sådant profeten Muhammed uttryckligen förbjöd.
Hur ser det ut inne i den som så tveklöst slår ned på en avvikande åsikt – för att utan synbar vånda anamma den några år senare? Vad begär jag då? Att de partier som drev på under de år invandring förklarades oproblematisk skall strunta i väljarna och fortsätta med rodret fastsurrat i ännu ett decennium? Nej, politiker måste jämka mellan övertygelse och maktspel, och det är sällan en vacker syn. Men intellektuella och opinionsbildare som kräver – och verkställer – bannlysning av centrala spörsmål bär ett långt tyngre ansvar.
Hur ser det ut inne i den som så tveklöst slår ned på en avvikande åsikt – för att utan synbar vånda anamma den några år senare?
Storbritannien har gått ännu hastigare från renlärighet till anpasslighet. Häromåret, när konservativa Kemi Badenoch sa att ”alla kulturer är inte lika goda” slog det gnistor. En känd Labour-politiker sade att detta var white supremacy in black-face. (Badenoch är född i Nigeria). I sommar delade det brittiska inrikesdepartementet (under Labours ledning) ut en broschyr till asylsökande, där det klargörs att bägge parter måste säga ja till sex; att barn inte får giftas bort; att kvinnors genitalier är oantastliga och att sexuella signaler till främlingar, inklusive kyssande ljud, faller under strafflagen. Lucy Powell, den ansvariga ministern: ”Människor från andra länder har andra kulturer och vi måste vara tydliga med våra värderingar och regler.”
Och den utstötte Karaveli, hur gick det för honom efter att han lagt huvudet på stupstocken med DN-artikeln 2003? Han insåg strax att hans karriär som svensk opinionsskribent var över. Han återtog sitt turkiska namn – han är uppvuxen i Istanbul – blev Halil Karaveli och slog om till en akademisk karriär. I dag är han en internationellt känd Turkiet-specialist, skriver i New York Times, Foreign Policy och Foreign Affairs och har intervjuats i Le Monde och Financial Times.
Och gåtan Sverige: Var indignationen mot Karaveli 2003 äkta eller spelad? Hur många av dem som fördömde honom ansåg verkligen att han var en farlig rasist? Och hur många bara tjöt med ulvarna för att inte själva drabbas? Fanatism och opportunism är helt olika saker, men de ser likadana ut för den yttre betraktaren.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Med valförlusten har borgerligheten en chans att hitta tillbaka till sig själv
DN:s ledarredaktion: Ebba Busch har en viktig poäng – synd att hon inte lever som hon lär