Jag minns att stämningen var tryckt i den proppfulla övervåningen till Tel Avivs legendariska skivaffär Haozen hashlishi. I detta flaggskepp för det kreativa, liberala Tel Aviv med dess starka inhemska musiktradition samlades djupt oroliga israeler för att med en expertpanel försöka greppa det oerhörda som just hade skett.
Någon vecka tidigare, den 29 december 2022 hade en extrem högerregering svurits in, och på ett par av regeringens absolut mest centrala poster – finansministern och ministern för inrikes säkerhet – satt nu etnonationalistiska extremister, vars mål var total israelisk överhöghet över Gaza och Västbanken. Inom mindre än en vecka förklarade Israels nye justitieminister Yaron Levin krig mot landets rättssystem och mängder av vanliga israeliska medborgare genomgick en intensiv kollektiv snabbkurs i alla aspekter av förhållandet mellan Högsta domstolen och regeringen och varför detta – i ett land utan en formell konstitution – var livsviktigt för en levande demokrati.
En av talarna i expertpanelen var den kände människorättsadvokaten Michael Sfard, som försvarat tusentals palestinier i ockupationens militärdomstolar och i det israeliska rättsväsendet. Jag minns att han sa att från och med nu skulle vi få höra mycket mer i nyheterna om ICJ – den internationella domstolen i Haag. Innan jag lämnade Israel för den gången deltog jag i den allra första demonstrationen mot regeringens konstitutionella kuppförsök. Vi var kanske 30 000 demonstranter på Habimatorget. Jag minns att jag sa till min väninna: ”Jättefint att vi är så pass många, men är det inte alltid samma 30–50 000 som kommer till alla demonstrationer?”
Sedan dess har jag inte besökt Israel. Jag vågar inte. Det är inte av rädsla för att hamna mitt i ett terrordåd eller att något dramatiskt sker som gör att landet stänger sina gränser och jag inte kan ta mig hem. Jag är bara rädd för att jag ska ha det för trevligt.
För att mina äldsta vänner i Tel Aviv, som de brukar, ska bjuda med mig på någon ny, charmfull restaurang. För att jag ska söka upp mina favorithäng – kaféet med den bästa frukosten, strandbaren där man har första parkett för att njuta solnedgångsspektaklet över Medelhavet, de fria småteatrarna med sin envetna kreativitet och kritik av sitt samhälle; det bästa humusstället i den livliga Carmelmarknaden, med människor så utslitna och så mörka i hyn att de knappast passar in i den rabiata antisionismens troper om den vite kolonisatören och förtryckaren. Allt det. Att det ska vara likadant som alltid: Hetsigt, högljutt, påträngande, irriterande, hutlöst dyrt, mänskligt, sensuellt och kulinariskt. Jag är rädd för att allt ska kännas normalt.
Men inget är normalt. Mellan då och nu har Gaza hänt. Och ockupationen i Västbanken blivit just så öppet rå som vi redan på 80-talet varnade för med våra plakat: ”Ockupationen har inga gränser.” ”Det finns ingen demokrati med ockupation.”
Vem är jag om jag sitter där på serveringarna och njuter i solen? Även om samtalen rör sig om Ha-matzav, om Situationen. Som de alltid gjort. Jag minns hur jag som ung feminist som läst ”Det andra könet”, upprördes över att Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir stannat kvar i Paris under den tyska ockupationen, suttit där på Café de Flore och Les Deux Magots och skvallrat och skrivit sina mästerverk. Medan lägren skedde. Sådan skulle jag aldrig bli, nej minsann.
Så stolt jag var under de första nio månaderna av 2023. Det var året, skriver Sfard i den nu på engelska utkomna ”Occupation from within. How Israel’s oppression of Palestinians turned inward”, som ”den rådande sociologiska modellen för det israeliska samhället helt föll omkull. Du kunde inte hitta en enda expert på det israeliska samhället som inte blev chockad av den rena energi som i början av året exploderade mot den konstitutionella kuppen.”
Forskarna upptäckte, menar Sfard, att deras grundläggande insikter om Israels politiska dna, som de hade studerat, undervisat och skrivit om i åratal, var helt fel. Befolkningsgruppen som stereotypiserats som kaféhängande hedonister, endast intresserade av det goda livet och av att tjäna pengar på high tech, visade sig äga en enorm kraft och vilja att kämpa när den ordning som de sett sig själva leva i – ett öppet, demokratiskt samhälle – hotades.
Varje lördagskväll, vid sabbatens utgång, hängde jag i timmar framför min skärm i Stockholm och följde talen från de enastående kraftfulla ledarna som uppstod i proteströrelsen. Jag räknade vilka nya yrkesgrupper som anslutit sig: jurister, läkare, lärare, skolever och ja, till slut det israeliska samhällets absoluta elit: stridspiloterna. Nya rekord slogs. 100 000 växte till 300 000 och till en halv miljon. Varje vecka, ibland flera gånger i veckan.
Jag är rädd för att allt skall kännas normalt
En formidabel medborgarrättsrörelse, även med internationella mått. Kreativ, intelligent, resursstark, livsbejakande. Det hela antog dimensionerna av ett – till största delen – icke-våldsligt inbördeskrig: de fascistoida, rasistiska, högerextrema israelerna mot de upplysta demokraterna. I mitt flöde förekom också de som kopplade ihop kampen för Israels demokrati med kampen mot ockupationen. De hängde ihop, skrev de på sina plakat. Jag visste att de var marginella och det skapade en oro i mig. Men jag tänkte: ”Ge det tid och de andra kommer att ansluta.”
Men det fanns ingen tid. Inte efter 7 oktober 2023.
Hamasledaren Yahya Sinwar dödade Israels demokratirörelse. Piloterna som hotat att inte lyda order från en icke-demokratisk regering drog på sig uniformerna och styrde kosan mot Gaza. Och släppte sina bomber. Igen och igen. Och igen. Utan protest. Och utan nåd.
Överallt i Israel och i alla judiska församlingar världen runt, mötte man uppklistrade foton på den israeliska gisslan. Jag lärde mig namnen på flera dussintal av dem. Judar runt om i världen knöts samman i kollektiv sorg. Och kollektiv rädsla för alla judehatare som plötsligt hade fritt fram att hota och hata. Med tiden kom en nyuppväckt men urgammal judisk erfarenhet av utsatthet att kombineras med den förgrovning som smittar även åskådarna till vämjeligt övervåld. Sådant som utövades under massakern 7 oktober, och det som sedan följde, och fortfarande utövas. I Gaza och på Västbanken.
Nu, efter tre år, har den stelnat till gräll självrättfärdighet och grav empatiförlust. På båda sidor.
De huvudsakliga argumenten i Michael Sfards bok är att den israeliska rättsapparaten redan var svårt komprometterad efter att den i decennier understött – eller inte motsatt sig – särskiljandet av israelers och palestiniers lagliga rättigheter: ”Ett samhälle som är vant vid att utöva makt över miljontals invånare och systematiskt kränka deras mest grundläggande mänskliga rättigheter – ett samhälle som garanterar en grupps överhöghet och underkuvandet av en annan – kan inte längre bryta sig fritt.”
Det gällde på 1980-talet. Det gällde den 6 oktober 2023. Och det gäller än.
Läs fler texter av Anita Goldman.