Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Taylor Swift har skrivit sina svagaste låtar på över ett decennium, men trots det toppar samtliga fyra spår Billboard-listan.
Under de senaste åren har Swift fortsatt att expandera sitt imperium och släppt en rad fina album, som folkinspirerade ”Folklore” och syntpoppiga ”Midnights”.
Men när hon i september återigen gav ut en deluxevariant av ett redan existerande album – den här gången ”The life of a showgirl. The encore” med fyra nya låtar – blev det svårt att se det som något verkligt nödvändigt. Snarare framstår hon, ännu en gång, mindre som en artist med något att säga och mer som ett börsnoterat varumärke rädd för att tappa fart.
På USA:s nationaldag i somras gifte sig Swift med NFL-stjärnan Travis Kelce, och fansen har varit oroliga över hur hennes musik kommer förändras när den evigt hjärtekrossade popstjärnan är lycklig. Svaret får vi i låten ”Cleveland!”. Där sjunger hon om att hitta den enda personen i världen som inte finner henne outhärdlig, ackompanjerad av en melodi som låter som att ett barn i åttonde klass har lekt med Garageband. Det låter som en parodi.
Ord som ”dåligt” eller ”svagt” finns inte i vokabulären hos hennes armé av fans. I stället har hon, enligt dem, skapat satir. De jämför låten, bland annat, med en scen i Shakespeares ”Hamlet” där prinsen försöker framkalla en reaktion ur kung Claudius. I ”Cleveland!” försöker Taylor Swift alltså framkalla en reaktion från medierna, så att diskussionen om henne inte ska tystna.
Där sjunger hon om att hitta den enda personen i världen som inte finner henne outhärdlig, ackompanjerad av en melodi som låter som att ett barn i åttonde klass har lekt med Garageband. Det låter som en parodi
Taylor Swift förvaltar uppenbarligen inte längre ett kulturellt kapital, utan ett ekonomiskt. Hon är ett symtom på hur konstnärlig kvalitet allt mer blir synonymt med det som säljer bäst, streamas mest och lockar flest, inte vad som faktiskt har agens eller vision. Framför allt verkar Swift själv ha en sorts toppliste-narkomani som, om man ska snälltolka, verkar bottna i en rädsla för att sluta vara relevant. Det är därför hon, gång på gång, släpper nya varianter av sin musik och expanderar album flera år i efterhand, för att säkra tronen på topplistan.
Hon vet att fansen kommer fortsätta att hålla henne toppnoterad och skenbart kulturellt relevant oavsett vad för låt hon ger ut. Hon kan lika gärna släppa ett spår där hon fiser, och fansen kommer ändå håva in henne på Billboard Hot 100.
Men att ha en hängiven fanskara som gärna mobiliserar sig är inte samma sak som att vara konstnärligt nödvändig, inte minst när Swifts enda vision just nu verkar vara att sälja mer. Jag tror att hon skulle må bra av en paus, för att få tillbaka proportionerna och inse skillnaden mellan att vara produktiv och kulturellt relevant. Och för att få låta musiken genomgå samma metamorfos som henne själv.
Det gäller fansen också. För fansen, de så kallade ”swifties”, kommer alltid vara henne trogna. Med sina finkänsliga spröt uppfattar de minsta lilla underton av negativitet och står alltid redo att attackera den som säger något negativt om drottningen.
Men kärleken till en artist måste också rymma förmågan att inse när något inte är bra, utan att känna behovet av att dra tunna linjer mellan en trött låt och en Shakespearepjäs.
Läs mer:
Greta Schüldt: Därför vill inte fansen att Taylor Swift ska gifta sig
Taylor Swift och Travis Kelce har gift sig
Taylor Swift skapar en separatistisk drömvärld på ”The life of a showgirl”