Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Roland Paulsen har i ”Avbegåvad” skrivit två böcker. En av dessa är en fantastisk barndomsskildring från Yttermalung. Den kommer människor och natur nära, är berättad utan sentimentalitet men med stark medmänsklighet, och innefattar en kärleksförklaring till föräldrarna som gör mig varm om hjärtat.
Denna fina bok är tyvärr sammanflätad med ett annat verk. Det senare driver tesen att modern beteendegenetik är humbug, särskilt när det kommer till människors kognitiva förmåga. Irrlärorna har enligt Paulsen utvecklats för att kapitalismen ska kunna förtrycka människor. Skolan är central i denna komplott för att ”avbegåva” människor.
Att ”Avbegåvad” hyllas på kultursidorna är djupt problematiskt. Paulsen baserar sina rallarsvingar på hundra år gamla debatter och lösryckta fakta. Han misstolkar och förvrider komplicerade vetenskapliga begrepp. Det borde bemötas med krav på att respektera forskningsbaserad kunskap. Men när det kommer till psykologi och kognition tycks det räcka att ha skrivit en bok för att bli landets nya expert, med ett frälsarbudskap som kullkastar allt.
Jag ska här bara förklara två grundläggande missförstånd i Paulsens argumentation.
För det första: Enligt Paulsen är intelligens ett meningslöst begrepp. Försöker man mäta denna ogripbara egenskap ena dagen, skriver han, och sedan återkommer en annan dag kan det skilja 30 enheter. Det kan vara skillnaden mellan att vara normalbegåvad och att ha en intellektuell funktionsnedsättning som berättigar till LSS-insatser. Det skulle onekligen göra måttet oanvändbart. Kan det verkligen vara så?
Paulsen citerar några situationer där mätningar faktiskt givit olika värden för samma människa. En del av dessa observationer är intressanta. Stress påverkar kognitiv förmåga, och fattigdom är en stressor. Det är viktigt att förstå vad stress och fattigdom kan göra med människors kognitiva förmåga. Jag skrev själv en artikel om detta i tidskriften Nature Reviews Neuroscience redan 2016. Om Paulsen nöjde sig med att påtala det här fenomenet skulle vi kunna inleda ett givande samarbete. Att kognitiv förmåga kan påverkas av livsvillkor gör dock inte intelligens till ett meningslöst begrepp. Frågan blir i stället hur stora och varaktiga förändringarna är, och hur de förhåller sig till de stabila skillnader som också kan mätas.
Tvärtemot vad Paulsen gång på gång upprepar är intelligens på samma sätt en individuell trait som i vuxenlivet har mycket hög stabilitet
Men Paulsen rör konsekvent ihop det som inom psykologi kallas state respektive trait. Duplantis har dagar då han hoppar långt under 6,31 meter. Det är hans state, eller dagsform. Men hans explosiva snabbhet, som leder till höga hopp, uppvisar likväl ett bestående mönster: den är bättre än så gott som alla andra människors. Detta är ett starkt genetiskt influerat drag, och en trait. Tvärtemot vad Paulsen gång på gång upprepar är intelligens på samma sätt en individuell trait som i vuxenlivet har mycket hög stabilitet. När samma människor i en unik dansk studie testades vid 50 respektive 60 års ålder, var korrelationen exempelvis väldigt stark (r = 0,95).
För det andra: Paulsen upprepar envetet att gener inte kan vara orsaken till skillnader i beteende eller kognition, därför att genetisk forskning bara visar statistiska korrelationer. Här behöver man förstå vad modern vetenskap generellt menar med orsak. I komplexa system måste orsakssamband regelmässigt beskrivas i sannolikhetstermer. Om medelhastigheten på en gata höjs med 20 km/h kommer inte varje bil att krocka. Och några bilar kommer att krocka även utan hastighetsökningen. Likväl avfärdar ingen att ökad hastighet är en orsak till olyckor. En ökning av medelhastigheten från 90 till 110 km/h gör att risken för personskadeolyckor ökar med omkring 50 procent. En orsak är en probabilistic difference maker.
Gener är en sådan difference maker för kognition. I en studie som 2022 publicerades i Nature Genetics studerades tre miljoner människor. Forskarna undersökte om skillnader i deltagarnas dna-kod kunde förutsäga den utbildningsnivå dessa uppnått, ett mått starkt kopplat till kognitiv förmåga. Ett dna-baserat index räknades ut för varje deltagare i två grupper. Bland personer som låg inom den högsta tiondelen av indexet hade 50 respektive 70 procent uppnått universitetsexamen. Motsvarande siffra bland dem som låg inom den lägsta tiondelen var i båda grupperna 7 procent. Och då, ska det sägas, är det här dna-måttet ännu i sin linda. Sambandet hos obesläktade individer räcker inte för att med säkerhet fastställa en direkt genetisk orsakseffekt. Men forskarna jämförde också individer inom familjer. Sambandet försvagades en del, men kvarstod tydligt. Det ger stöd för att individens egna gener bidrar kausalt till skillnaderna i utbildningsutfall.
Vi är våra kroppar. Dessa har formats av cirka 300 000 års evolution inom vår egen art, och av den långa evolution som föregick oss. I befruktningsögonblicket får var och en av oss omkring tre miljarder dna-bokstäver i kombinationer som selekterats fram under denna fantastiska historia. Det här är en berättelse som är lika storslagen som den är komplex.
Den väcker många existentiella och moraliska frågor. Hur upprätthåller vi allas människovärde, trots att vi kommer till världen med olika förutsättningar? Hur kan vi likväl se till att skolan hjälper alla barn att utvecklas till sin fulla potential?
Svaren är sällan svartvita. De kräver att humanister och naturvetare möts i en kritisk diskussion, som utgår ifrån vad forskningen lärt oss om hur världen faktiskt fungerar. En sådan diskussion har hittills saknats i mottagandet av ”Avbegåvad”.
Läs mer:
Roland Paulsen: Emma Frans har fel om gener och heritabilitet
Ruggigt fascinerande bok om sorteringen av människor