Sakprosa
Patrick Radden Keefe
”Oligarkens son”
Övers. Jesper Högström
Weyler, 450 sidor
Patrick Radden Keefe dras ofta till mörka och våldsamma historier. Det finns ett sug i hans dokumentära sätt att berätta som gör det svårt att sluta läsa när man väl har börjat – eller som en skribent i Los Angeles Times uttryckt det: ”En ny bok av Keefe betyder släpp allt och dra ner persiennerna; du kommer att läsa i timmar.” En mästare i true crime, alltså.
Det brukar börja i tidskriften The New Yorker. Författaren älskade den som ung men det tog sju år av tjat och träning innan han fick sin första text publicerad där 2006. Då hade Radden Keefe studerat på fina universitet i USA och England och var på väg att bli jurist i New York.
Journalistiken vann, men tidskriftskulturen var samtidigt på väg att dö ut, läsningen flyttade till nätet. Vissa anrika blad har paradoxalt nog ändå överlevt och hållit stilen.
”Ett långt tidskriftsreportage brukade vara lika flyktigt som körsbärsblommor – här i dag, försvunnet i morgon. Nu finns det bara ett klick bort, för alltid”, skriver författaren i förordet till ett urval av hans bästa texter i volymen ”Gangsters” (2023).
Även höstens hajpade bok ”Oligarkens son” började som artikel. Sommaren 2023 tillbringade han i London för att jobba med filmatiseringen av boken som gjorde honom världskänd, ”Säg inget”, en bladvändare om konflikten på Nordirland. Keefe fick ett tips av en vän till regissören om en lokal story han borde titta närmare på.
Resultatet är uppslukande och oroande. Det kretsar kring en ung mans mystiska död i London 2019 och hans sörjande föräldrars kamp för att skapa klarhet i fallet. Tog 19-åringen verkligen livet av sig, som polisen tycks tro, eller kände han sig så hotad den där natten i den lyxiga lägenheten vid Themsen, intill Vauxhall Bridge, att den enda utvägen var att hoppa från balkongen på femte våningen?
Hur som helst slog han i en mur på vägen ner och försvann i det mörka vattnet. Hans lik hittades när tidvattnet vände. En av ett trettiotal som dör i Themsen varje år.
Det tog polisen fyra dagar innan de undersökte lägenheten, där en viss Verinder Sharma bodde, en gangster som ska visa sig vara en av de fulare fiskarna i stadens undre värld. Han klarade sig undan rättvisan, men dog året därpå i en förmodad överdos.
Fast hur var det med den andra mannen som kunde knytas till lägenheten, Akbar Shamji, playboyen och affärsmannen, han som umgåtts intensivt med den döde och också verkar ha en hel del att dölja?
Det finns mycket att nysta upp för reportern. Människoöden, kriminella kopplingar, affärsuppgörelser, dramatiska familjehistorier, unga mäns vurm för lyx och spänning. Inte minst Londons historiska betydelse för världshandeln och dess nyrika finansvärld, alla skyskrapor i glas och stål. Allt snabbt och tvivelaktigt kapital som rullat in från Gulfstaterna och Ryssland de senaste decennierna. Där gränsen mellan legitima affärer och kriminalitet kan vara hårfin.
Den döde unge mannen hette Zac Brettler – och det är via hans föräldrar Rachelle och Matthew som Radden Keefe får tillgång till historien. Det var länge ett kallt fall och familjen blev allt mer frustrerad över polisens hantering av ärendet. De anlitade en privatdetektiv och startade en egen utredning.
Familjen Brettler bor i stor våning i centrala London. Han jobbar i finansbranschen, hon som frilansjournalist, bland annat för Financial Times bilaga ”How to spend it”. De har ett andra hem i New York och råd att betala 50 000 pund om året för de två sönernas privatskolor. De är sportiga och kulturella och gillar inte folk som flashar med pengar; bådas fäder är dessutom flyktingbarn och överlevare från Förintelsen. De känner ansvar. Men hur mycket vet man egentligen om sina barn?
Den charmige och lovande Zac hamnar snett under tonåren. I hans nya skola går många barn till rika ryska, arabiska och asiatiska affärsmän. Han dras till framgångsmyter, bling-bling, våld, sportbilar och fräcka entreprenörer. Utvecklar en fascination för den ryska maffian och Putin. Börjar ljuga och skrävla när han är hemma, skapar kaos och olust, men klarar skolan hyfsat.
På klubbarna i snofsiga Mayfair där han hänger finns det gott om folk som vill åt de där pengarna
Hans föräldrar vill inte stöta bort honom. Kräver att han går till en psykiater, som noterar starka asociala och narcissistiska drag. Men snart fyller han 18 och försvinner ut på stan om nätterna igen och bor tidvis hemifrån. En ung stekare i Moncler-väst och skor från Gucci.
Efter hans död upptäcker familjen att Zac levt ett dubbelliv och utgett sig för att vara son till en stenrik rysk oligark som nyligen dött. Han ska ärva en stor förmögenhet. Och på klubbarna i snofsiga Mayfair där han hänger finns det gott om folk som vill åt de där pengarna.
”Oligarkens son” kan påminna om en kollektivroman. Den litteräre journalisten Patrick Radden Keefe tar sig friheten att väva in en rad olika människoöden som kanske har påverkat Zacs liv och värld. Och försvinner i långa – ofta spännande – utvikningar om Londons kriminella historia.
Men det blir väl många stickspår för min smak. Hur viktig är egentligen den där bifigurens privata story? Och man känner att Keefe blivit lite för beroende och berörd av familjens tragiska öde och bakgrund. Hans medkänsla är sympatisk, men den driver inte alltid historien och boken framåt. Det kan bli väl blurrigt och mångordigt.
Likafullt är ”Oligarkens son” en av årets mest fascinerande böcker. Det handlar om en älskad stads nattsvarta baksida och korruption. Där de med tillräckligt mycket kapital – och inhyrd muskelkraft – kan få både politiker och poliser att titta åt ett annat håll när det behövs.
Läs fler texter av Jan Eklund och andra av DN:s bokrecensioner
Läs mer:
Patrick Radden Keefe: ”Jag är intresserad av varför folk gör dåliga saker”