Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Alla verkar överens om att antiken är årets hit. Beviset är intresset för Christopher Nolans film ”The odyssey” och Nobelpriset till Anne Carson, känd för sina personliga omdiktningar av antika motiv.
I så fall saknar jag något. Teatern med sina rötter i antiken. Platon som ville kasta ut skådespelarna ur sin republik och Gorgias som försvarade dem. Aristoteles med sin katarsis. Osv långt in i vår tid. 1700-talsfilosofen Diderot som drev tesen att skådespelaren måste lägga band på sina egna känslor för att ge liv åt en rollfigur.
En av hans favoriter var David Garrick, känd för sin mekaniska peruk som fick Hamlets hår att ställa sig rakt upp på huvudet när den danske prinsen mötte Vålnaden. Det berättas att flera åskådare svimmade av skräck.
Och i dag? Egendomligt tyst, som om någonting hade slocknat efter ett sekel av skolor och pedagoger som hållit liv i antikens frågor och orakelsvar. Som om den digitala läsningens flyktighet hade tömt intresset på uppmärksamhet. Vår tids skräck.