Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”I grund och botten handlar det om självklarheter,” säger Alain Raharijaona, en av Madagaskars förhandlare, när vi möts över varsin kopp armeniskt kaffe på miljötoppmötet.
Han nämner det som forskningen visar. Arter och livsmiljöer försvinner i en oroväckande hög takt. Och det får allvarliga konsekvenser, eftersom vi är beroende av friska ekosystem för att få mat, vatten och ren luft att andas.
Just dricksvatten tror han kommer att bli en rejäl ögonöppnare för många. Det krävs livskraftiga skogar, marker och växtlighet för att vi ska få rent grundvatten. Det är något som blivit tydligt på Madagaskar. I spåren av ohållbara skogsavverkningar har regnvattnet forsat fram över marken i stället för att sakta filtreras nedåt. Dricksvattnet har på flera håll blivit rödbrunt och otjänligt.
Men tack vare strängare regleringar och förbud mot viss träexport har landet lyckats vända utvecklingen och återställa stora delar av tidigare förstörda skogsområden.
Fast mer behöver göras. Problemet är brist på pengar och andra resurser.
Det är ett utbrett dilemma bland världens fattigare länder och en av de svåraste knäckfrågorna som måste lösas för att bryta isen i de globala miljöförhandlingarna.
Enligt konventionen om biologisk mångfald ska världens rika länder stötta de fattigare länderna med de resurser som krävs för att genomföra målen i den räddningsplan för naturen som klubbades för fyra år sedan på miljötoppmötet COP15 i Montreal. Det är ett sätt att hantera det faktum att världens rika länder redan har exploaterat många naturresurser på ett ohållbart sätt – vilket till stor del byggt upp rikedomen.
Stödet ska bestå av pengar, tekniskt stöd och andra resurser. Men än så länge ligger man långt efter löftet att till exempel samla ihop minst 30 miljarder dollar per år fram till 2030.
Det har lett till en förtroendebrist som allvarligt försvårar förhandlingarna.
”Vi har tagit fram detaljerade planer för skydda både våra skogar och havsområden. Men i nuläget kommer vi inte längre utan det stöd som har utlovats”, säger Alain Raharijaona från Madagaskar.
EU och andra rikare delar av världen pekar på att indelningen i givarländer och mottagarländer som togs fram då konventionen klubbades 1992 borde uppdateras. Flera länder som då klassades som fattiga, exempelvis Kina, Indien och Brasilien har blivit så pass välmående att de också borde bidra, menar man.
Kina svarar att de redan ger stora bidrag på frivillig basis, men att de bestämt motsätter sig att formellt klassas som ett givarland. Detta leder till en låsning som bromsar samtalen rejält.
Apropå pengar så tycks en tidigare knäckt nöt ha återgått till att bli hel och oknäckt.
Det handlar om Califonden, som efter segslitna förhandlingar bildades vid miljömötet COP16 i Colombia 2024. Fonden skulle bli ett sätt att hantera det dilemma som uppstår när stora företag gör vinst på produkter som bygger på organismer som upptäckts i andra länder – främst fattiga länder som fortfarande har en rik biologisk mångfald.
Det kan gälla företag som sysslar med läkemedelsutveckling, kosmetiska produkter, bioteknik och växtförädling – som enligt överenskommelsen ska betala en mer eller mindre symbolisk del av sin omsättning till fonden.
Detta väckte stora förhoppningar om en rättvisare fördelning av så kallade genetiska resurser. Men det har också lett till svåra diskussioner om i vilken mån det är rimligt att företag ska betala trots att de inte använder själva organismerna, utan bara information om arvsmassan.
Än så länge har det bara kommit in lite drygt 10 000 dollar till fonden, vilket har kastat ytterligare grus i förhandlingsmaskineriet.
En tredje konfliktfråga handlar om det man kan kalla huvudsyftet med just det här mötet – att förhålla sig till det stora gap som finns mellan ländernas nationella miljöplaner och de mål som ska uppnås till 2030, nu när halva tiden har gått sedan det globala ramverket för biologisk mångfald klubbades.
De flesta är överens om att takten måste öka och att länderna måste enas om ett gemensamt dokument som pekar ut konstruktiva vägar framåt.
Men hur det ska formuleras har blivit en rejält knepig fråga.
Snart anländer ländernas miljöministrar – eller andra politiska representanter, som i Sveriges fall – för att delta i förhandlingarna.
Kanske kan det lösa upp en del av de knutar som återstår.
Läs mer:
Jörn Spolander: Spelar det någon roll om vi utrotar andra arter?
Ordbråk och geopolitiska markeringar bromsar FN:s miljötoppmöte