Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
De går inte att räkna, de otaliga gånger som jag passerat ditt hus – ändå hade jag aldrig lagt märke till burspråket.
När jag hörde att du var sjuk, blev jag så ledsen att det kändes som att något klöste mig i lungorna. Jag skrev till dig direkt, tryckte bort rädslan att det kunde landa fel, ville att du skulle få veta att det fanns en plats för dig i min värld. Att det skulle märkas om du försvann, även om vi varken sågs eller hördes särskilt ofta.
För när det väl hände, blev jag själaglad.
Du svarade att du faktiskt tänkt skriva till mig, men att det kändes stelt att från ingenstans ”anropa från dödens väntrum”.
Vi skrev båda att vi ville träffas, kanske ta en kaffe, promenad, en middag till och med?
Men det blev inte av. Jag ville visa hänsyn och inte klämma mig in i ditt liv. Du insisterade inte heller. Jag föreställer mig att det kanske räckte för dig att få föreslå något trevligt, så som folk gör när allt är lite normalt. Det fanns en värme i viljan och det räckte för mig.
Saken är den att vi egentligen inte var så nära vänner, och kanske är det därför som jag skriver denna text: En slags manifestation för en sällsynt ynnest, den genuina kontakt som kan uppstå människor emellan.
När man bara vet: där är en kompis. Och det var du. En riktig kompis.
Jag vågade inte fråga vad du kände då, när du såg hur dagarna flöt på runt dig.
Att visa stöd och omtanke till någon som befinner sig i sitt slutskede är något av det svåraste som finns. Man vill inte ta värdefull tid ifrån en som snart inte har någon kvar, den hör till de allra närmaste. Men man kan visa sig, som ett stycke drivved i de höga vågorna, man kan vara något att fästa blicken vid en stund.
Ett orosfördriv.
”Jag sitter en hel del i vårt burspråk och glor på folk”, skrev du och skickade en bild. En vardag i maj, träden har nya gröna blad. En tant med rullator, två unga tjejer, en kille med keps. En gul buss kör ut passagerare från Lund till skånsk landsbygd.
Alla på väg någonstans i livet.
Jag vågade inte fråga vad du kände då, när du såg hur dagarna flöt på runt dig. Du som var på väg ifrån livet. Nej, frågan var helt överflödig. Jag vet att du inte ville dö.
”Snart står jag där utanför och vinkar”, svarade jag, och upptäckte när jag plötsligt stod där en dag, att jag aldrig kommer att kunna o-se detta burspråk och aldrig kommer jag att kunna passera ditt hus oberörd.
Varje gång kommer jag att stanna till, vinka och tänka att du sitter där och vinkar tillbaka.
Läs fler kåserier:
Ranta: Får man skicka röda hjärtan till vem som helst?
Ranta: Vi är bara två kvar som tar socker i kaffet
Alla DN:s kåserier finns samlade här.