Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Lina Gustafsson
”Ur djupet. Om fiskars inre liv, fiske och en växande livsmedelsindustri”
Natur & Kultur, 280 sidor
Bara framsidan får mig att vilja spy. In i undervattensfotografen Tobias Dahlins lins blickar en tångsnärta, en bottenlevande fiskart vars hjässa pryds av växtliknande utskott. Jag river av skyddsomslaget, slänger det snabbt i pappersinsamlingen.
Senare förstår jag att de långa, spetsiga utväxterna på fotomodellens huvud inte är följden av sjukdom eller mutation, utan normala för arten. Min association kommer sig förstås av att allt jag läst om fiskar de senaste åren har handlat om hur dåligt de mår. Och på sätt och vis leder tanken ändå rätt för Lina Gustafssons ”Ur djupet”. Även den är en sorgesång över allt ont människan gör mot djuren vi hellre tänker på som ”simmande sushi”.
Gustafsson är till yrket veterinär. För sex år sedan debuterade hon som sakprosaförfattare med den kritikerrosade ”Rapport från ett slakteri”. Uppföljaren är redan en ännu större succé, då den bara en vecka efter utgivning nominerades till Augustpriset. Där den första boken granskade livsmedelsproduktionens hantering av djur med fötter, ligger fokuset här under vattenytan. Gustafsson vill, skriver hon, ”komma närmare vad – eller vem – en fisk är”.
Vägen dit går genom samtal med veterinärskollegor och forskare, besök i akvariebutiker, på fiskodlingar och fartyg som under dygnslånga seglatser håvar upp tonvis av halvdöda fiskar på däck. Skildringen av industrin är glasklar, kritiken skarp. Kapitalismen plågar djuren, den förväntade slutsatsen.
Den är givetvis betydelsefull. Men om det industriella fisket och den för klimatet och den biologiska mångfalden förödande odlingen av, framför allt lax, har man kunnat läsa om tidigare. ”Ur djupet” hänvisar flera gånger till en norsk föregångare. ”Den nya fisken”, Simen Sætres och Kjetil Østlis bok, gjorde succé hemma i Norge 2021, men lanseringen i Sverige i fjol slarvades bort totalt. Det är talande att Gustafsson genomgående använder den norska titeln på det omfångsrika reportaget om hur sjuka och lidande fiskar trängs i norska odlingskassar, samtidigt som det vilda beståndet i fjordarna är på väg att dö ut.
För den som redan fått med sig den gröna, ekonomiska maktanalysen, finns det unika i ”Ur djupet” snarare i det metafysiska. Gustafssons bärande frågeställning om varför människan alltid betraktat de vattenlevande varelserna som lite mindre värda än djur som lever på land är laddad med filosofisk potential.
Med veterinärens kunskap och empatiska förhållningssätt låter hon sig inte nöja innan hon kommit närmare svaret på om fiskens medvetande verkligen skiljer sig så radikalt från vårt
Med veterinärens kunskap och empatiska förhållningssätt låter hon sig inte nöja innan hon kommit närmare svaret på om fiskens medvetande verkligen skiljer sig så radikalt från vårt som vi tycks tro. Mot slutet av boken matar hon tillsammans med Jonna Bornemark karpar med tårna. Den djurälskande filosofen pekar ut Descartes som en av de värsta bovarna i dramat, eftersom det var han som på 1600-talet drog en strikt gräns mellan den tänkande människan och de reflexstyrda djuren.
Längst ned i hierarkin bland de sistnämnda har vi placerat fiskarna. Vi räknar dem inte ens i antal individer, utan i kilo ”biomassa”. ”Ur djupet” provocerar läsaren att pröva denna gamla, förlegade föreställning, med hjälp av mängder av forskningsrön om allt från fiskarnas smärtkänslighet till deras förtjusning inför musik.
Det är där, i omtanken, ja faktiskt, i medmänskligheten, inför varelserna under ytan som boken har sin styrka. Lina Gustafsson bör ta vara på och odla den känsliga blicken. Den kommer att vara guld värd för hennes fortsatta författarskap.
Läs fler texter av Sara Martinsson och andra av DN:s bokrecensioner