Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Suzanne Brøgger
”Mischling. En frisörs bekännelser”
Övers. Nina Wähä
Norstedts, 260 sidor
Ja, vad ska man göra när världen faller samman? Och döden närmar sig. Att som Scheherazade i ”Tusen och en natt” tillämpa tricket att överleva genom att berätta en saga med cliffhanger, så att kungen nästa natt vill veta hur det går? Eller som Thomas Mann i ”Bergtagen” (1924) stänga in ett antal dödssjuka på ett sanatorium och låta dem företräda de olika europeiska idéernas kamp?
Ett förslag är att samlas på ett slott och berätta historier. Det gjorde Giovanni Boccaccio i ”Decamerone” när digerdöden härjade under 1300-talet. Han satte personerna på ett slott utanför Florens, gav dem en ramberättelse och fyllde den med deras 100 historier.
Den danska författaren Suzanne Brøgger placerar närmare 700 år senare ett utvalt mer eller mindre judiskt sällskap på ett slott, Taverney, vid Medelhavet. Personerna motiverar sin närvaro på slottet med ett minnesprojekt. Vi måste ”vattna våra minnen”, ”ha kontinuerlig kontakt med våra vittnen från det förflutna” och ”putsa varandras spegel någon gång emellanåt, så att vi kan se att vi finns.”
Något måste göras och en anledning som åberopas är det judiska uttrycket ”laga världen” (tikkun olam). Genom att minnas aktiveras kulturen i en värld som faller sönder.
Vännerna på slottet har alla sina historier, men det är frisören Mischling, tidigare bibliotekarie, självbiograf, diplomat, äventyrare och kvinna, som för pennan. Hans uppdrag är dessutom att sammanfatta slottsbibliotekets tusen böcker till en, den så kallade gula boken. Erinran: Den gula boken förekommer i Oscar Wildes ”Dorian Grey”, där en referens till J.K. Huysmans ”Mot strömmen” – dekadensens bibel. I slutet av 1800-talet ansågs gult omslag lika med fransk skandal- och dekadenslitteratur.
Här har vi Suzanne Brøgger på hemmaplan. Det skandalösa, det sexuella, det sinnliga, det kulturella, det konstnärliga, det äventyrliga. Frågan är om inte denna bok är den snart 84-åriga Suzanne Brøggers testamente. En briljant kvinna som har läst och levt mer storslaget, glamoröst och äventyrligt än de flesta. Och nu skrivit en bok fylld av människor som gått över alla tänkbara gränser. I stället för att tala med en röst ger hon ordet till 16 personer.
Författaren har målmedvetet och från mycket unga år skapat sig en persona med erotik, exotism och språk. Hon iscensatte myten Suzanne Brøgger med hjälp av böcker och medier, lekte femme fatale och frigörelse på en gång och åstadkom med den sensationella debuten ”Fräls oss ifrån kärleken” (1973) och ”Crème fraîche” (1978) postillor för kvinnofrigörelsen i Skandinavien. Sedan följde en performance av några decenniers världsomspännande kulturliv.
Här har vi Suzanne Brøgger på hemmaplan. Det skandalösa, det sexuella, det sinnliga, det kulturella, det konstnärliga, det äventyrliga
Hon har ”aldrig varit intresserad av att skriva fiktionslitteratur”. Tvärtom: ”Jag hatade fantasin, jag älskade bara verkligheten och klamrade mig fast vid den”. Det säger hon i Alf van der Hagens utmärkta samtalsbok från 2020. Lästips, liksom litteraturforskaren Louise Zeuthens intelligenta biografi ”Kruka” (2015) som bygger på tio flyttkassar med författarens korrespondens, bilder och artiklar i en kontext Suzanne Brøgger för ovanlighetens skull inte har arrangerat själv.
Men vad händer då på slottet Taverney? Man diskuterar och berättar och minns. Skyddade av pengar och status. Ett gigantiskt kulturarv aktiveras, lärdomsstoff, privatliv, skandaler, eskapader. Allt i en blandning av ömsinthet, sarkasm, fräck ironi och humor. Suzanne Brøggers eget livsöde impregnerar den bok som författas av Mischling. (Läs till exempel historien om Shulamith och Potifar.) Eller om det nu är den undangömda flyktingen från Mali, Adam Mamadou, i husvagnen utanför slottet som skriver?
Oklart om arbetet med boken lyckas, likaså om Suzanne Brøgger lyckas med sitt enorma och krävande litterära projekt. Väldigt mycket flyter i denna bok, som rinner åt alla tänkbara håll och väderstreck, ja ut i världen. Fast, med tanke på utgångspunkten – även om det är svårt att ”laga världen” vore det oklokt att inte försöka.
Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker