Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”En förlorad värld”
Jan Håfström
Moderna museet, Stockholm. Visas t o m 14/3
Det är tätt mellan verken i Moderna museets mindre utställningsrum. Jan Håfströms måleri, skulpturer och assemblage hakar i varandra som en samling aningen otajta men hjärtliga och tonstarka körsångare. Ett stort podium mitt i rummet bär ett tjugotal skulpturer, på väggarna hänger ännu fler verk i täta grupper.
Om något skiljer utställningen ”En förlorad värld” från många andra presentationer av Håfströms verk så är det möjligen att den helhet eller sammanhängande installation som formuleras i museisalen är lite mörkare och mer samstämmig än vanligt.
Kanske är det bara rummets dimensioner som gör att jag upplever mörkret som tydligare än tidigare? Eller att de inkluderade verken mer konsekvent alluderar på neoexpressionism än pop och rafflande äventyr? Jag är inte säker. Det mesta känns hur som helst bekant.
Högt uppe på väggen till vänster om ingången hänger en luggsliten figursågad gestalt som är hämtad från Ilya Repins 1880-talsmålning ”De väntade honom inte”. I sin originalkontext är figuren till sin familjs häpnad hemkommen från ett straffläger i Sibirien, på Moderna gör han oss sällskap in i Håfströms myllrande labyrint.
På väggens andra sida simmar en annan seg överlevare, den vita valen Moby Dick. Rummets största verk är en randig målning på korrugerad plåt som i en hög abstraktionsgrad tolkar ett avgörande ögonblick i ”Mörkrets hjärta”. Helt utan äventyr blir man aldrig hos Håfström.
Vi får förstås även dödskallar, åror, några tolkningar av Böcklins ”Dödens ö” och flera verk som refererar till Håfströms egen tidigare produktion. Lagren av tid är alltid närvarande hos konstnären. Barndomen aldrig långt borta. Stickspår trampas upp till stigar. Leken evigt förbundna med den omskakande insikten om världens onda beskaffenhet. Boxar med krossat glas, vita bussar, tåg, lindade kroppar, ännu fler dödskallar.
Jan Håfström var åtta år när andra världskriget tog slut och man på allvar kunde börja reflektera över Förintelsen och förödelsen. Fasan det väckte har uppenbarligen räckt ett långt konstnärsliv och dessutom fått förnyad aktualitet i eruptioner av förödande ondska i konflikt efter konflikt. Och kanske är det därför Håfström till har förblivit obrutet relevant under hela sin långa karriär.
På det sättet ligger han nära en konstnär som Anselm Kiefer, som också dras med fasan från andra världskriget som en kreativ motor och till skillnad från många andra upplyfta generationskamrater har behållit skärpan i sin konst. Håfström har i och för sig en större lätthet och är mer humoristisk än Kiefer. Men gemensamt har de även tydliga fingeravtryck. Man behöver ofta inte se mer än ett mycket litet utsnitt av deras verk för att ana upphovspersonen.
Kanske är det just leendet som är Håfströms verkliga originalitet. Att det alltid syns hur roligt det är för honom att frammana ännu en utsaga om en bister värld.
Ett av utställningens färskaste verk är en triptyk bestående av tre svarta, vägghängda lådor. I en av dem hänger en gul halmhatt som blinkar till van Gogh, i de andra inälvsliknande tygtrasor. Den första bär även texten ”ensamheten”, de andra ”sjukdomen” och ”måleriet”. De bildar en komplex och rätt dyster utsaga, men vibrerar ändå av en uppsluppen lust. Det är tungt att leva, men ganska kul.
Läs mer: Generös vandring genom Jan Håfströms ödesmättade värld
Läs mer om konst och form på dn.se