Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Att Finlands president Alexander Stubb och Norges statsminister Jonas Gahr Støre nu har tagit initiativ till ett telefonsamtal med Rysslands president Vladimir Putin kan ses som ett kvitto på att USA:s försök att få ett slut på kriget i Ukraina har misslyckats. Av Trumps storslagna vallöfte om att få stopp på kriget inom 24 timmar blev det som bekant inte ens en tumme.
Vad som sades mellan de nordiska och ryska ledarna har ännu inte framkommit, utöver den sedvanliga diplomatiska formuleringen att samtalet var ”öppet och substantiellt”.
Snart har det gått fem år sedan Putin beordrade det storskaliga anfallet mot Ukraina, men sedan våren 2022 har det inte förekommit några reella fredsförhandlingar mellan de stridande parterna. Putin har för sin del konsekvent sagt nej till alla ukrainska förslag om vapenvila.
I stället har Trump och Putin diskuterat en lösning som i första hand har utgått från Rysslands maximalistiska krav: ett erkännande av Rysslands erövringar av ukrainskt territorium, inga trovärdiga säkerhetsgarantier för Ukraina, regimskifte i Kiev och en kraftig nedrustning av Ukrainas försvarsförmåga.
Det är krav som den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj har avvisat blankt.
Saken har inte blivit bättre av att dessa samtal har skett över huvudet på Ukraina och utan Europa vid bordet.
Men på senare tid har det kommit signaler från Kreml om att Europa – som under flera år stämplats som den stora geopolitiska fienden – bör få en roll i fredssamtalen. Det är ingen slump att Putins utrikespolitiska rådgivare Jurij Usjakov i helgen öppnade för att Europa bör inkluderas i diskussionerna om en fredslösning, ”därför att dess ställning kan bli avgörande när USA inte har lyckats pressa Kiev att gå med på ett fredsavtal”.
– Efter Anchorage (toppmötet Trump-Putin i Alaska i augusti 2025, DN anm) såg det ut som om USA skulle ha kunnat diktera någonting och tvingat Kiev att hörsamma det. Men hittills har det inte riktigt fungerat. Det beror på att det inte räcker med att enbart tala med Kiev, vi måste tala med hela Europa, som helt och fullt stöder Kiev, sade Usjakov.
Den tydliga vinken från Moskva har nu fått de två nordiska ledarna Stubb och Støre att ta på sig rollen som samtalspartners till Putin. De förklarar att de talade med Putin som representanter för sina länder – och inte för hela Europa. Och att samtalen skedde i samförstånd med Ukraina.
Av allt att döma hade Danmarks och Sveriges regeringar inte konsulterats inför samtalen. Det är oklart i vilken mån någon av de tyngre EU-länderna, som Frankrike och Tyskland, var informerade. Sannolikt var USA med på initiativet.
Varför har då Moskva plötsligt ett intresse av att dra in Europa i överläggningar om Ukrainakriget? En anledning kan vara att Kreml inser att Trump har blivit såväl inrikespolitiskt som internationellt försvagad och inte har förmått Zelenskyj att ”lyda” hans order om att sluta attackera ryska oljeraffinaderier. Dessutom har USA dragit in det mesta av sitt ekonomiska och militära stöd till Ukraina, medan det är Europa som står för nästan allt bistånd. I och med detta måste Europa finnas med i någon form om en fredsuppgörelse ska nås.
En annan avsikt från rysk sida är att man vill vidga samtalen till en gammal käpphäst: en diskussion om hela Europas säkerhetsarkitektur. I Moskva anser man att den ordning som råder i Europa – där de flesta länder tyr sig till Nato – missgynnar Ryssland.
Ryssland vill få Nato att dra tillbaka sin militär från Europas östra flank, enligt samma modell som Putin föreslog i december 2021, i upptakten till den fullskaliga invasionen i Ukraina. Då ställde Ryssland ett offentligt ultimatum: Nato måste dra ned sin militära närvaro i länder som Polen, Rumänien och Baltikum till läget som rådde 1997, innan den västliga försvarspakten tog in nya medlemmar från det forna Sovjetblocket. Efter det ryska utspelet för fem år sedan har dessutom både Finland och Sverige gått med i Nato.
Det kan låta som att ett nytt hot mot Europa är inbäddat i en försonande gest. Eller början på ett diplomatiskt genombrott.
Samtidigt fortsätter Ryssland att trappa upp bombkriget i syfte att förinta allt mer av Ukrainas levnadsbetingelser.