Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
De senaste dagarna har talman Andreas Norlén fått kritik för att vara sölig. Men på torsdagen tryckte han ordentligt på gaspedalen. Redan om tre veckor kan vi stå inför den ödesmättade fjärde statsministeromröstning som – om den misslyckas – automatiskt skapar ett extra val.
På tisdag kommer centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist med all sannolikhet att röstas ner av riksdagen och direkt efter det får Ulf Kristersson en vecka på sig att reda ut – den nästan lika osannolika – möjligheten att bilda en ny högerregering.
Centerpartiet värjer sig energiskt mot beskrivningen att det är C som avgör om det blir extraval eller inte. Enligt Elisabeth Thand Ringqvist har hennes parti redan gjort alla förflyttningar som kan göras för att underlätta regeringsbildningen. Hon vill i stället att andra partier ska flytta på sig.
Men politik handlar inte om vad man vill, utan om vad som är möjligt. Frågan är vad som går att uträtta inom de ramar som andra har satt upp, ramar som det egna partiet inte kan rucka på.
Det finns i den pågående regeringsbildningen åtminstone två omständigheter som Centern tvingas förhålla sig till.
För det första finns det ingen majoritet för ett mittenalternativ. På tisdag kommer riksdagen att pränta in detta faktum i ett omröstningsprotokoll. Så länge Centern inte vill samarbeta med SD finns bara ett regeringsunderlag – och det är S, V, C och MP.
För det andra står Vänsterpartiet fast vid att stoppa alla regeringar partiet inte ingår i. Det finns inga tecken på sprickor i V, partistyrelsen och riksdagsgruppen står enade och partikongressens överväldigande majoritet har tagit ett tvingande beslut.
Nooshi Dadgostars linje har dessutom belönats av väljarna. Partiet gick fram mest av alla i en valrörelse där ingen kunde missa Dadgostars hållning. Efter valet har den upprepats dagligen. När opinionsföretaget Indikator frågar Vänsterpartiets väljare hur V hanterat regeringsfrågan efter valet är svaret mestadels positivt. Alla har hört partiets vice ordförande Ida Gabrielsson gång på gång gnugga in budskapet att ”alla ska med”.
Varken Centern eller Socialdemokraterna gillar V:s ställningstagande, men tvingas förhålla sig till det. För S gör det trots allt mindre ont än ett nytt val, att rädda regeringsmakten kommer först. Dessutom skulle inte V:s uppfattning förändras i ett extra val – tvärtom skulle ett sånt val helt domineras av regeringsfrågan. Valet skulle stå mellan en M-ledd regering med SD och en S-ledd regering med V.
I ett sådant val riskerar Centern att bli ovidkommande och hamna utanför diskussionen. Vad ska Thand Ringqvist gå till val på? Att vika sig för V eller SD vore lite senkommet. Återstår att än en gång begära väljarnas stöd för en mittenregering. Men den här gången med förslösad trovärdighet.
Mycket talar alltså för att S och C behöver hitta en reträttväg som räddar ansiktet på alla, en lösning där Centern kan visa upp politiska segrar för det egna partiet och samtidigt peka på att Vänsterpartiet tvingats vika sig i känsliga frågor. Dadgostars parti kommer att behöva acceptera en hel del förödmjukande eftergifter för att få några platser i regeringen.