Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När den före detta högerextremistiska frontfiguren Sanna Hill intervjuades av DN i augusti (8/8) berörde hon ett psykologiskt fenomen som förtjänar mer uppmärksamhet. Hon återkom flera gånger till spänningen med att ägna sig åt överträdelser – eller ”det extrema” som hon kallade det. ”Jag ville åka till farliga ställen och göra extrema saker. Jag ville ha mycket adrenalin […] Jag tyckte att det var coolt med Hizbollah. Det var coolt att åka till Libanon och få de kontakterna. Allt extremt var intressant”.
I dag har hon tagit avstånd från högerextremismen. Hon uppger att någonstans på vägen gick de verkliga konsekvenserna av ideologin upp för henne. Den insikten var tillnyktrande; hon anser inte ”det extrema” vara coolt och spännande längre.
Jag tänker på hennes historia när jag ser de maskerade personer som plundrar och härjar under protestvågen i Frankrike. Denna grupp verkar inte vara identisk med studentdemonstranterna som kräver förändringar av utbildningssystemet och bättre ekonomiska levnadsvillkor. Författaren Simon Kuper, som bevittnat skövlingen utanför sin bostad i Paris, beskriver dem i Financial Times (24/10) som ”huvudsakligen apolitiska ungdomar, många med utländsk härkomst men födda i Frankrike, ute efter machoaktiga kickar”.
När jag ser dessa ungdomar dra runt i klungor på övergivna gator och brösta upp sig mot polisen tycker jag mig skönja delvis samma drivkrafter som hos den unga Sanna Hill: överträdelsens extas, kickarna från det förbjudna och spänningen i att sätta samhällets ordning ur spel. Kuper beskriver hur några av ungdomarna efter en plundring av en livsmedelsbutik kommer ut med endast några flaskor mineralvatten eller en låda med chips. Deras handlingar verkar med andra ord inte primärt drivas av stöldgodsets värde.
Den högernationalistiska politikern Éric Zemmour kallade personerna bakom våldsamheterna för ”en hord av maghrebiska och afrikanska barbarer”, som om Frankrike saknar historia av våldsamma protester. Och i efterdyningarna av förstörelsen har vissa högljudda grupper främst visat intresse för protesterna på grund av våldsverkarnas etnicitet.
Den franska psykoanalytikern Jacques Lacan (1901–1981) utvecklade ett mångbottnat begrepp för det psykologiska fenomen som knyter ihop flera av dessa trådar: jouissance. Begreppet brukar inte översättas, men kan sägas vara upplevelsen av en intensiv, libidinal tillfredsställelse som sträcker sig bortom en banal njutning. Den uppstår istället i anslutning till smärta, frustration och överträdelse. Lacan själv förebrådde de mer extrema studenterna i 68-revolterna för det: ”Regimen visar upp er. Den säger: se hur de njuter.”
I det ljuset framstår Sanna Hills och de franska våldsverkarnas drivkrafter som mer förståeliga – det kan finnas en intensiv eufori i att göra det förbjudna. Men Derek Hook, professor i psykoanalys, påpekar att jouissance också kan vara ”en berusande känsla av rättfärdighet, ett njutningsfullt förakt” som kan uppstå hos den som upplever stark moralisk indignation (Political psychology nr 4 2017).
Jag tycker mig se tydliga tendenser till detta bland politiska aktivister i alla läger. Somliga återvänder tvångsmässigt, nästan fanatiskt, till sin ”favoritkonflikt” på ett sätt som inte endast kan förklaras av ett stort engagemang i sakfrågan. Att konflikten gör dem olyckliga och frustrerade behöver inte hindra dem från att samtidigt få en djup, kroppslig tillfredsställelse av att ägna sig åt den. Det är just den paradoxen som begreppet jouissance belyser; själva kampen skänker njutning.
På det sätt som vissa röster tvångsmässigt återkommer till våldsverkarnas etnicitet kan man ana att själva indignationen är en källa till tillfredsställelse
Att uppleva jouissance behöver naturligtvis inte vara av ondo, och kanske är känslan ofrånkomlig när man engagerar sig i något man upplever som viktigt. Men när aktivismen drivs allt mer av det psykologiska behovet av rus, konflikt, indignation – delvis dolt för en själv – och mindre för sakfrågans skull, kan man bli mindre benägen att tänka kritiskt, handla etiskt, samtala sakligt, förstå den andra sidan, revidera sin ståndpunkt eller kompromissa. Det grumlar ens omdöme, helt enkelt.
I slutändan är det bara självrannsakan som kan stoppa en från att hemfalla åt tvivelaktigt beteende. Vill man förstå och förändra eller går man igång på något annat? Man måste utvärdera sina drivkrafter ärligt. För på det sätt som vissa röster tvångsmässigt återkommer till våldsverkarnas etnicitet kan man ana att själva indignationen är en källa till tillfredsställelse – en jouissance i föraktet, som delvis speglar den överträdelsens kick som de själva fördömer.
Läs mer:
Johanna Frändén: Ungdomsprotesterna vänder upp och ned på Frankrike
Fler än 400 000 demonstrerade i Frankrike – ”Vi låter oss inte skrämmas”
Franska protesterna utnyttjas politiskt – här är falska bilderna som sprids