Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag hoppas att dokumentärfilmsdebutanten Henrik Ringnér snabbt kan få komma tillbaka och bevisa sig – hans förstlingsverk, ”Drömmarnas liga” (SVT, premiär söndag) bygger på en riktigt bra idé, och passionen är det inget fel på, men filmen lider samtidigt för mycket av debutantens ängslighet. Och för många darlings han aldrig förmår döda.
Han gräver i den riktiga svenska fotbollsmyllan, och det älskar man givetvis: Ängelholms FF har efter några år i superettan återigen halkat ner i division 1 Södra och anställt gamle landslagslegenden Andreas Granqvist som tränare (hans första tränarjobb).
Efter två resultatmässigt sett halvbra säsonger, ÄFF blir femma 2024 och nia 2025 lämnar ”Granen” plötsligt klubben, rena ”förräderiet”, och går i stället till en av de värsta rivalerna, Trelleborgs FF.
TFF har precis ramlat ur superettan, satsar allt på att omedelbart ta steget upp igen – Andreas Granqvist blir nyckeln i den satsningen.
Filmen rör sig kring turbulensen i Ängelholm efter sortin och framför allt spelarnas tankar och drömmar – filmens höjdpunkt blir Andreas Granqvist återkomst till Ängelholm i seriepremiären, Ängelholm möter Trelleborg i första matchen för året 2026.
Ja, Henrik Ringnér vill krypa nära spelarna (även spelarna i TFF), han vill höra om deras drömmar, mål, verklighet.
Det är som sagt inget fel på ambitionen, men det är splittrat och fragmentariskt. Han vandrar mellan klubbarna och spelarna, vi förstår inte alltid vilken klubb han är i, vilka spelare han pratar med – och idén att ligga på extrem närbild i de flesta av intervjuerna blir tyvärr bara en tom filmisk pose. När det nu inte blir riktigt påfrestande.
Ringnér och hans team inbillade sig kanske att det blir extra coolt och snyggt och skapar just närhet (som är syftet med djupintervjuerna), men det blir som sagt bara sökt och konstifikt. Less is definitivt more i detta sammanhang, tro mig.
Och riktigt på djupet kommer han aldrig. Han splittrar sig dessutom på för många röster.
Filmens crescendo och final blir den där första premiärmatchen för året i Ettan Södra – det riktiga facit för 2026 är ett annat, och som natt och dag för de inblandade: Trelleborgs FF och Andreas Granqvist tog nyligen klivet upp till superettan igen, Ängelholms FF blev degraderade och spelar nästa år division 2-fotboll.
Fotbollslivet är grymt.
Många skid-entusiaster tycker också att deras vintersportår började grymt kass, och med riktig dåliga besked: Viaplay vann budgivningen om skid-VM i Falun nästa år (liksom kommande VM i Lahtis 2029).
På SVT:s hemsida skrevs det i veckan många ilskna inlägg om att skid-VM givetvis ska kunna ses gratis och av alla – ”same procedure as every year” alltså.
Viaplay har sänt längdskidmästerskapen i ett par år nu (liksom världscupen), de gör det väldigt bra mestadels – och har tidigare marksänt vissa lopp på TV3 och TV6. Hur det blir under kommande VM är inte kommunicerat ännu.
Sverige har (som bekant) fortfarande ingen så kallad ”evenemangslista” enligt EU-modell, som många andra länder, där de skyddar vissa tävlingar och sporter som anses vara av nationellt allmänt intresse. Och därför måste/bör marksändas och göras tillgängliga för den stora majoriteten, och inte bara för dem som har råd med dyr streaming.
Kanske dags att skaka liv i debatten igen – men nog känns den rätt passé?
Om det var på grund av de uteblivna rättigheterna som Mathias Fredriksson nu lämnar SVT:s ”Vinterstudion” är inte helt klarlagt, men den nyheten lär väl också väcka stort missnöje bland SVT:s stockkonservativa (?) vintersportpublik. De hatar alla förändringar.
Läs fler texter av Johan Croneman