Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Andreas Almgren vill inte ses som en robot i sin satsning. Han sade nyligen i en DN-intervju:
”80 procent av det jag säger är helt oseriöst.”
Lite över fem, svensk tid, på söndagseftermiddagen ska han närma sig maratonmålet i Central Park på Manhattan i New York. Då får det gärna se lika robotliknande ut som när han spurtade hem VM-guldet på halvmaraton i Köpenhamn tidigare i höst.
Mina lekmannaögon tyckte att hans armar och ben rörde sig perfekt, att hans upprätta löpstil var extremt effektiv.
Jag ville höra med en expert. Ringde min gamla naprapat.
Men jag ville höra med en expert. Ringde min gamla naprapat Magnus Bergström.
”Gamla” för att Magnus flyttat till Dalarna och där bland annat arbetar för allsvenska hockeylaget Mora IK. Bergström har under 15-års tid jobbat med elitlöpare och länge intresserat sig för och utbildat sig i löpningens biomekanik. Sånt som handlar om rörelseanalys och rörelseoptimering. Hur man får ut så mycket fart som möjligt av den energi man lägger ner i löpsteget.
Jag ber Magnus Bergström studera Andreas Almgrens väg mot segern i Köpenhamn och vi hörs dagen efter:
– Det är ganska många saker jag slås av, säger han om mästarens sätt att springa.
– Man kan titta på en detalj som syns redan två tredjedelar in i loppet. Kanske till och med ännu tidigare. Almgren har en lite mer upprätt löpstil från höften än vad de allra flesta har. Kenyanerna är lite, lite mer framåtlutade. Det kanske bara handlar om någon liten centimeter men det här gör att Almgrens fot landar mer direkt under hans höft.
Och vad vinner man på det?
– Man vinner väldigt mycket energi. Almgren har ett optimalt löpsätt. För han ligger perfekt med höften.
Så kraften från kroppen går rakt ner i marken?
– Ja, precis. Det är det som kallas ”ground reactive force”. I kraften när kroppen möter marken har han mer tryck framåt än vad de andra har.
Sen har Almgren också en väldigt fin rörelse med foten bakåt.
– Nu pratar vi världselit. Det är bara lite, lite det handlar om men det där kan man se. Sen har Almgren också en väldigt fin rörelse med foten bakåt. Det kostar honom lite energi att få fram benet igen. Eftersom de andra är mer framåtlutade så får de mer av det man kallar backwash. Det kostar lite mer energi för dem att få fram knät i nästa löpsteg, i pendelfasen i löpningen. Det där ser man ganska tidigt.
På sikt kommer maraton att bli karriärens huvudfokus för Andreas Almgren. Hur debuten slutar vet ingen men vi vet att han tränat absurt hårt under uppladdningen i Flagstaff, Arizona.
Under en tvåveckorsperiod avverkade han drygt 44 mil. Med 3000 höjdmeter. Allt för att klara New Yorks backiga bansträckning.
Almgrens mål med loppet är att ge sig själv chansen att slåss om segern. Är han med i tätstriden kommer han att ha nytta av sina år som medeldistanslöpare.
Teknikexperten Magnus Bergström är minst sagt imponerad av hur Almgren avslutade halvmaran på väg mot VM-guldet i Köpenhamn.
– Det är otroligt intressant att titta på hur Almgren på upploppet, de sista 600 metrarna på rakan, aktivt använder armarna.
Magnus Bergström ser en stor skillnad mot tvåan Nicholas Kipkorirs spurt. När Almgren passerat börjar Kipkorir titta på klockan. Han har gett upp guldstriden.
Redan före det noterar Bergström en detalj med Kipkorirs vänsterarm på upploppet. Armen reagerar på fotisättningen. Foten går i, sen går armen bakåt.
– Det händer inte för Andreas Almgren. Han driver kroppen framåt med armarna. När han går om och lägger in sin spurt, då är han som en sprinter. Han driver på med armarna mycket, mycket mer aktivt än vad de andra gör. Det här tror jag han har med sig från medeldistanslöpningen, säger Magnus Bergström.
Jag tänkte på att Almgrens armar såg ut som vevstakar i en motor…
– …ja, tittar man på armbågarna så går de rakt bakåt. De andra löparnas armbågar, de svänger lite. Det där syns redan när det är 15 minuter kvar. Det kostar massor av energi och det påverkar om du är på en så hög nivå som de är.
– Det som slår mig mest av allt är att Almgren har så otroligt bra stabilitet från bäckenet och uppåt. Om du har sprungit så fruktansvärt fort i ett halvmaraton och börjar driva på med armarna, då kommer du att falla framåt i höften om du inte är stark nog. Almgren gör inte det. Han använder armarna för att driva sig fram i spurten utan att det kostar honom något någon annanstans i kroppen. Det är otroligt effektivt och det är otroligt snyggt.
– Det var ju ett perfekt upplopp.