Det var i slutet av förra veckan som näringslivsprofilen Geoffroy Roux de Bézieux tog sig an uppgiften som – möjligen vid sidan av presidentämbetet – får ses som Frankrikes stora kamikaze-uppdrag just nu: På mindre än tre och ett halvt år ska han försöka sy ihop de franska vinterspelen 2030.
Han tar över en organisation som kantats av kaos sedan dag ett.
I september lämnade OS-kommitténs ordförande Edgar Grospiron jobbet efter bara 18 månader. Den före detta olympiske mästaren i puckelpist har anklagats för att driva organisationen utan vare sig kompetens eller kompass. Avhoppen från kommittéledamöter hela vägen till vd har under hans tid varit så många att de inte längre går att räkna på ena handens fingrar.
Grospiron hänvisade på plattformen Linkedin till ”månader av interna spänningar” och skrev att han ”kommit till slutsatsen att omständigheterna gör att jag inte kan fortsätta”.
Men oredan började redan 2024, då Frankrike formellt tilldelades vinter-OS 2030 efter de lyckade sommarspelen i Paris. Det innebar en ovanligt kort tid av förberedelser, inte minst som det franska OS-budet inte hade preciserat vilka orter som skulle bli aktuella.
Efter att ha lanserat sin kandidatur som organisationens ordförande i slutet av 2024, hoppade Martin Fourcade av i februari året därpå.
Den före detta skidskyttestjärnan förklarade beslutet i ett öppet brev: ”Ledningsmetoden, visionen och lokalförankringen – vi har inte lyckats komma överens på de viktiga områdena.”
Drygt ett och ett halvt år senare har skidorten Méribel hoppat av, missnöjda med att ”bara” få arrangera Paralympics. Lyon har helt nyligen ersatt Nice som värdstad för alla isgrenar utom skridsko, som i sin tur ska gå av stapeln i nederländska Heerenveen.
Nice var fram till maj i år tänkt att spela en av huvudrollerna under spelen. Bland annat har det talats om både invignings- och avslutningsceremoni på Rivierans berömda strandpromenad.
Men stadens nye borgmästare Éric Ciotti – mest känd för att ha barrikaderat sig i partilokalerna och låst dörren när han blev bortröstad som ordförande i sitt tidigare parti – har vägrat att låta bygga om Nice fotbollsarena Allianz för hockeyturneringen, något som till slut gjorde OS-arrangemanget omöjligt.
– Vi la fem år på att sätta ihop vårt bud. Monsieur Ciotti förstörde det på två månader, dundrade ordföranden för Nice-regionen Renaud Muselier.
Muselier tog emot den olympiska flaggan vid den symboliska överlämningen under avslutningsceremonin på OS i Milano Cortina i vintras, men har nu förpassats till åskådarplats.
Ciotti insåg snabbt sin blunder och började konspirera om att Lyon, som ”ärvt” isgrenarna från Nice, minsann styrs av ”vänsterextrema” – stadens borgmästare tillhör det franska miljöpartiet – och att beslutet var ”politiskt färgat”.
Idrottsminister Martina Ferrari dementerade å sin sida bestämt att så var fallet.
– Nu är det som det är. Vi måste tänka på schemat och den väldigt tajta tidtabellen. Vi är på tårna när det gäller att hålla tidsfristerna inom alla områden, sa organisationskommitténs Michel Barnier till L’Équipe i juli.
Om namnet är bekant beror det på att Barnier var EU:s huvudförhandlare i Brexit och dessutom tidigare fransk premiärminister. OS-organisationen har satt in det tunga artilleriet för att undvika ett regelrätt fiasko. Men utmaningarna har knappast blivit mindre i takt med att klockan tickar.
Efter den rekordvarma sommaren i Frankrike krävde flera klimatorganisationer och ett par politiker på vänsterkanten att OS-planerna blåses av helt.
– Vi vill att projektet stoppas, det vore ingen skam i att göra så, sa Delphine Larat från medborgarinitiativet JOP 2030, till AFP.
Emmanuel Macron, som länge var djupt involverad i OS-planerna, har som bekant annat att ägna sig åt just nu.
Den politiska instabiliteten hänger som ett moln över vinterspelen, där Frankrike förutom presidentval i vår också ska hålla parlamentsval och regionval innan 2030.
Mycket är oklart med dryga tre år till nästa franska OS. Det enda man lär kunna räkna med är fortsatt turbulens.