Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Johanna Frid
”Marianne?”
Albert Bonniers förlag, 232 sidor
Allt börjar med ett familjefotografi. En flicka i rutig klänning med vit krage står uppställd mellan sina föräldrar. Om några år kommer den här familjen omkomma i en mordbrand i sitt hus i Dunedin, Florida. Men just nu ler de in i kameran.
”Var det så här man såg ut om man var en familj som älskade varandra?”, undrar Eric Swenson, huvudpersonen i Johanna Frids nya roman, när han skärskådar bilden. Man kan säga att frågan egentligen ställs i alla Frids tre romaner. I dem framstår konstellationer som familjer, förhållanden och äktenskap som en sorts obegripliga mysterier. Hur kan människor välja dem? Och framför allt: hur kan de få dem att fungera?
Johanna Frid debuterade 2018 med ”Nora eller Brinn Oslo brinn”, en av de roligaste relationsromanerna som skrivits i Sverige och som belönades med Dagens Nyheters Kulturpris. Den handlade om Johanna, som blir allt mer svartsjuk på sin killes norska exflickvän, samtidigt som läsaren i sin tur blir allt mer övertygad om att hon har hjärnspöken. Tonen påminde om både Gun-Britt Sundström och Lena Andersson, men var ändå helt egen och originell.
Debuten följdes av den ojämnare men lika skruvade ”Haralds mamma” (2023), där en av höjdpunkterna var ett avsnitt där Haralds självgoda medelklassmamma visar upp sommarhuset för sin svärdotter, övertygad om att ingen familj kan ha haft det lika bra som de.
Frids blick på relationer är skarp och genomskådande. Men i böckerna finns samtidigt en stor ensamhet som det viner kylslaget från. Det är ju alltid svårt att säga om en giftig blick skapas av att man känner sig utanför, eller om man blir utanför av att man har den.
Eric Swenson är journalist på en amerikansk radiostation, där han inte direkt varit någon succé. Att han stirrar på familjefotot beror på att flickan på bilden har ett rött födelsemärke format som ett hjärta. Det hade också hans tvillingsyster. Som nyfödda adopterades de två barnen bort till varsin familj. I en reportageserie vill han nu ta reda på vem flickan, Marianne, var. Det skulle kunna bli den framgång han så väl behöver och han börjar redan drömma om priserna han ska kamma hem.
Man kan lugnt säga att titelns frågetecken efter hennes namn är befogat
Själv har han en ganska distanserad relation till sin egen mamma och äter motvilligt söndagsmiddag hos henne en gång i månaden i villaförorten utanför Chicago. För Eric Swenson blir andra människor intressanta först när de kan bli arbetsmaterial.
Med ”Marianne?” byter Johanna Frid genre och lånar berättargrepp från true crime, med cliffhangers, inlagda vittnesmål, berättarbågar. Erics efterforskningar leder honom kors och tvärs över USA. De han träffar på allt från barer till skönhetssalonger har olika bilder av Marianne, och långsamt inser han att hon aldrig omkom i den mystiska branden.
Man kan lugnt säga att titelns frågetecken efter hennes namn är befogat. Vem är hon egentligen?
I ”Marianne?” finns mycket man känner igen från Frids tidigare böcker. Inte minst språket. Det är så pregnant och fullt av små oväntade poetiska dragningar som gör det levande och energiskt. Mariannes mörkbruna hår ”glänste som en välryktad ponny, dekorerad med prisrosetter” och hennes födelsemärke var ”rött som brandbilar eller övermogna tomater”. Kvar är också den dråpliga karakteristiken av människor. Extra kul är Erics flickvän Luisa som yogar, läser Joan Didion, handlar på Bondens marknad, dricker öl från mikrobryggerier och älskar rescuehundar.
Den här gången lyckas hon inte gestalta allt underligt som pågår mellan människor lika fängslande som tidigare
Ändå är ”Marianne?” ingen riktigt lyckad roman. Man kan se det som att Frid vill använda true crime-formen för att diskutera hur vi i dag är besatta av att konstruera berättelser om levande människor, i tv-serier, dokumentärer, nyheter, reklam. Varenda mellanchef pratar om narrativ. Eric gör det ofta. Och han försöker envist foga in den undanglidande Marianne i sin sammanhängande berättelse.
När hon själv till slut får röst i romanen är det i form av fragment, lösryckta meningar, som är precis så spretiga som människor egentligen är.
Vår tids besatthet av berättelser, och vad de utesluter, är ett lika aktuellt som intressant tema, men här blir det inte tillräckligt inarbetat. Samtidigt som Eric följer spåren efter Marianne för romanen den här metadiskussionen där iakttagelser och tankar dyker upp ömsom som ironi, ömsom som allvar. Det blir helt enkelt för spritt och sporadiskt. Det blir ännu rörigare när också familjen beskrivs som ännu en ”berättelse”, inte heller den tanken blir tillräckligt fördjupad.
Trots att familjen ju ändå är just det. Hyllad, hånad, mytologiserad. Frid låter romanens coola FBI-agent Jane Rizzo punktera dess idé: ”Vi är inte våra familjer … Vi har inte valt dem. Vi behöver inte välja dem.”
Det är ord som säkert ligger nära Johanna Frid själv. Men den här gången lyckas hon inte gestalta allt underligt som pågår mellan människor lika fängslande som tidigare. Ändå är jag säker på att det här löftesrika författarskapet kommer att ge oss fler skarpsynta berättelser i framtiden.
Läs fler recensioner av Åsa Beckman här, till exempel ”Finansman går på erotiskt laddad människojakt i bushen”. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där Björn Wiman och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.