Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
”Norden på jorden”
Nordiska Kammarorkestern. Musik: Jean Sibelius ”Valse triste”, Carl Nielsen ”Klarinettkonsert”, Daniel Nelson ”Konsert för orkester”. Dirigent: Michael Collins. Solist: Linda Elmersdotter, klarinett. Scen: Tonhallen, Sundsvall.
”I trettio år har ni fått höra alla mina misstag. Varsågod!”, säger kompositören Daniel Nelson till publiken i Tonhallen i Sundsvall.
Det nya, fyrsatsiga verket ”Konsert för orkester” är en kärleksförklaring till Nordiska Kammarorkestern som låtit honom förfina sitt hantverk i trettio år, där musikerna sagt att ”det här går inte att spela” varpå Nelson har gått tillbaka till ritbordet. Se där ännu en viktig anledning att ta hand om de professionella orkestrarna runt om i Sverige. Hur ska svenska kompositörer annars höras, eller ens våga prova?
Den inledande tolkningen av Jean Sibelius ”Valse triste” går lite på rutin, men när husets egen klarinettist Linda Elmersdotter gör en sprakande solistinsats i Carl Nielsens ”Klarinettkonsert”, hittar orkestern och dirigenten Michael Collins hem. Hon duetterar med virveltrumman och ger Nielsens diminuendon och låga, mer oglamourösa noter samma uppmärksamhet som hans musikaliska vulkanutbrott. Om man ser orkestern som ett samhälle i miniatyr och lyssnandet som en metafor med subversiv potential går det hand i hand med Nelsons försök att i ”Konsert för orkester” få gruppen att lyssna in varandra ännu mer.
Styckets magiska passager med bromstrumma och piccolaflöjt skapar en klang spröd som sprucket glas. Nelson kallar det absolut musik som inte berättar något mer än sig självt, men här hörs också en saknad efter en vän som nyligen dött i notanvisningar som ”With great beauty and endless sadness”. Och jag tror inte att man kan gå från rena durackord till färgningar och förhållningar på detta sätt om man själv inte varit i närkontakt med döden.
Inget löser upp sig, istället bryts det spröda av kollektiva pizzacatosnärtar som får en bebis i publiken att protestera på ett närmast musikaliskt vis medan musiken kastar sig ner i trolltunga riff och knixiga rytmiska överlagringar. Nelson brukar kalla sitt rytmiska komponerande för en oljad, skitig maskin och det är musik som både hänger och inte hänger ihop, där slagverket kör en avig baktakt, varenda stämma skumpar omkring i sitt eget lilla pulsuniversum men där också allt har sin egen skaviga plats i helheten.
Läs mer om klassisk musik och fler texter av Hanna Höglund.