En gång i tiden skaffade jag barn. Sedan skaffade jag två till. Det var inte på något vis jag som drog det tyngsta lasset, och jag ska inte ta åt mig alltför mycket av äran, och jag är för övrigt osäker på om det är något att ära. ”Skaffa” antyder dessutom någon form av aktiv handling – hur aktiv handlingen än var så var det nog inte barn jag tänkte mest på under de sekunder handlingen utfördes. En dag var min dåvarande fru med barn. Två andra dagar var hon det igen. Plötsligt satt vi i båten och sedan har livet rätt mycket handlat om att ro.
Hur som helst finns det nu tre individer som kånkar runt på mitt DNA och så här i efterhand är det där med att skaffa barn det bästa beslut jag inte fattat.
Det är tämligen lätt att svara på vad jag har lärt barnen. När de var små och formbara gjorde vi en uppdelning. Barnens mor lärde dem att se folk i ögonen, ta i hand och tacka för maten. Jag lärde dem skillnaden på Hasse och Tage. Ingen av oss kom ihåg att lära dem att diska.
Svaret på vad barnen har lärt mig är något abstraktare. Visst, en gång lärde de mig skillnaden på olika ”Bolibompa”-programledare, men de flesta insikter man får som förälder ligger på ett djupare plan.
Jag fick en gång ett mejl från en ung journaliststudent som bad om några råd för karriären. Jag såg framför mig att den som skrev till mig var en ung man med storslagna drömmar om att avslöja samhällskorruptionen, om att få vara en av dem som bryter ryggen i sin obändiga kamp för Sanningen, om att få sparka in maktens portar och ta den nakne kejsaren på bar gärning.
Vår korrespondens såg ut som följer:
FRÅGA: Hur får du det att gå runt ekonomiskt som frilansare?
SVAR: Genom att ha hyfsat välbärgade föräldrar.
FRÅGA: Vad har du för tips för den som vill komma igång som frilansare?
SVAR: Skaffa anställning.
FRÅGA: Hur har du gjort för att skapa dig fungerande rutiner?
SVAR: Skaffat barn. Då blev jag så illa tvungen.
Alla svaren var uppriktiga, kanske lite uppriktigare än vad journaliststudenten hade tänkt sig, för jag fick aldrig något tack.
Men det är verkligen så: var det något som faderskapet snabbt lärde mig så var det att ta vara på tid. När den första klimpen anlände 2004 ingick jag i redaktionen för ett P3-program i Malmö. Jag och mina kamrater fick betalt – typ – för att leverera några timmar trams i veckan. Fram till det ögonblick då vattnet gick kunde en arbetsdag vara i 17 timmar och inkludera starkölslunch, ändlöst Flashbackskrollande och spontanbasket i Utbildningsradions redaktionsrum.
Det där barnet som trillade ner från skyn – jag gissar att hans mor skulle beskriva nedkomsten annorlunda – tvingade mig upp på morgnarna. Han lyssnade inte alls när jag pedagogiskt beskrev alla fördelar med att somna om. Kvart i sju var vi påklädda. Kvart i åtta var pojken slutlekt och redo för förmiddagsvila. Klockan åtta satt jag vid mitt skrivbord på Radiohuset. När övriga redaktionens ungkarlar raglade in vid halvelvaklippet var jag färdig med mina inslag. När jag stressade hem på eftermiddagen hade de just loggat in på datorn.
Inte för att jag längtade efter att torka spyor från skjortaxeln. Inte för att jag drevs av mitt stora engagemang och min solidaritet med min urlakade livskamrat.
Det som drev mig var det dåliga samvetet. Det piskade mig att leverera radioinslag så att mina kollegor inte fick bära hela lasset. Det hetsade mig hem utan att stanna till på krogen och bara kolla läget lite.
Inte för att jag vill rekommendera någon att skaffa sig dåligt samvete. Det håller mig vaken om nätterna och tvingar mig att alltid lida lite varje gång jag finner trivsel i tillvaron. Men man får i alla fall saker gjorda.
När barnen sedan växte upp så lärde de mig att härda ut. Jag blev aldrig någon tålamodets mästare, men jag lyckades i alla fall gå in i stoiska tresekunderstillstånd.
Till skillnad från vuxna, som strider om landområden, gudar och hur många vakter som behövs för att tvinga en trubadur av tunnelbanan, så bråkar barn om onödiga saker.
Eftersom jag har tre söner kallar jag dem för enkelhetens skull Knatte, Fnatte och Tjatte. När den äldste var i 8-årsåldern var han mycket upphängd på huruvida han i så fall var Knatte eller Tjatte. Att mellanpojken var Fnatte var förstås självklart, men räknar man i övrigt knattarna uppifrån eller nerifrån?
Och viktigare, enligt den äldste: vem är bäst? Knatte eller Tjatte? Vem är coolast? För det är ganska viktigt – för att inte säga dödsviktigt – för en 8-åring att vara den bäste av tre påhittade ankungar med löjliga skärmmössor.
Den sortens diskussioner, som var något mer tidskrävande än de var relevanta, lärde mig att härda ut och faktum kvarstår: det fanns en tid när jag tvingades utföra mina sysslor i ett evigt kaos och kanske hjälpte det mig att fokusera. Jag har nog aldrig lärt mig att fokusera på det viktiga, men jag har åtminstone lärt mig att stänga ute andras pockande för att helt kunna ägna mig åt ”Wordfeud”.
Nu är mina barn stora, åtminstone så stora att de på andra ställen i världen hade rekryterats som soldater. Jag är nöjd med dem, orimligt nöjd. De gör inte som jag säger, det har de aldrig gjort, men de gör åtminstone som jag gör. De läser böcker och lyssnar på musik och ser på film och kan samtala om sådant jag tycker är viktigt.
För något år sedan gick min yngste son och haltade. Jag reagerade, som fäder gör, med irritation: ”Vad går du och haltar för? Får du inte nog med uppmärksamhet?” Sedan visade det sig, när vi tog av honom skon, att det satt en häftklammer i sulan och stack honom rakt upp i hålfoten.
Jag fick förstås dåligt samvete för att jag just bemött honom så argt och lovade säkert något dyrt som kompensation. Och så sa jag: ”Men lille vän, har du fått en spik i foten?”
Barnen har lärt mig att stå ut med döden som ett faktum. Jag kan dö i trygg förvissning om att jag kommer att fortsätta leva
Då hör jag mina andra söner, mer eller mindre i korus, utbrista: ”Under franska revolutionen, du – då gjorde de processen kort med adelsmännen, du! Då högg de huvena av som limpskivor! Tjoff! Tjoff! Tjoff! De hade varit jävligt glada om de haft en spik i foten, du!”
DN:s bildade läsekrets inser förstås att det där ett citat från en av Hasseåtages mest självlysande sketcher. Jag stod häpen och skimrade av missklädsam stolthet och insåg att min indoktrinering fått fäste. Jag höjde mina knutna nävar mot himlapällen och vrålade ut över nejden: ”Jag har lyckats!”
I samma ögonblick accepterade jag min egen dödlighet. Det kan låta som en efterkonstruktion och det är förstås också ett närmast parodiskt typexempel på en efterkonstruktion. Men någonstans i den här tillspetsade efterkonstruktionen ryms ett korn av sanning. Någonstans kunde jag tänka: My work here is done!
Barnen har lärt mig att stå ut med döden som ett faktum. Jag kan dö i trygg förvissning om att jag kommer att fortsätta leva. Långt efter att jag har förmultnat kommer någon av de tre som ser ut som jag att bemöta sina egna barn med ett citat ur svensk revyhistoria.
Jag har alltid sett döden som en sällsynt idiotisk konstruktion. Här kämpar man på, slåss för brödfödan, håller kronofogden stången, göder sin terapeut, bekämpar sitt mjäll – och så dör man. Bara sådär. Det absolut enda som då håller en vid liv är ju minnet, det faktum att någon kommer ihåg att man en gång levde och lät och luktade.
Jag är fast besluten att vinna över döden. Jag ska tvinga mina barn att skaffa barn och sedan ska jag tvinga barnbarnen att minnas mig. Bete mig konstigt. Skrämma dem. Gå runt naken med urholkade franskbröd på fötterna. Servera brunsås till alla måltider. Resa jorden runt i en papperskanot.
Och kanske ska det där inte bli nödvändigt. Kanske är jag redan hemma. Kanske har jag redan knäppt döden på näsan. Mina söner är monumentet jag har varit med och byggt, mycket bättre och vackrare och stoltare än vad jag vågade hoppas på. Om allt annat jag åstadkommit i livet har varit bommar och kantträffar så har jag i alla fall fått in tre femettor.
Så grattis till mig själv på fars dag. Och tack till mina pojkar för lärdomarna. I slutändan var ni värda besväret. Jag vet inte om ni gjorde mig till en bättre människa, men jag var i alla fall med och gjorde er till bättre människor än jag.
Läs mer:
Därför firar vi fars dag