Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Välkommen till den 11 oktober 1971.
Halka och stormvarning utfärdad, och Arthur Ashe vann Stockholm Open.
Men vi hoppar till sidan 24 i dagens DN, och den iögonfallande (fornsvenska för ”klickvänliga”) rubriken ”Det är skönt att vara fattig”.
Reportern Kerstin Vinterhed har skrivit en femspaltare i artikelserien ”Fattig 71”.
Hon härstammar från en prominent syskonskara. Är syster till advokaten Claes Borgström och journalisten Annette Kullenberg, som båda avled i sviterna av covid, med åtta månaders mellanrum. Och mamma till Stella Fare, före detta borgarrådet för Stockholmspartiet, i sin tur gift med konstnären Michael Fare, som formgivit den lugubra (och blytunga) Auguststatyetten.
Huruvida alla dessa äpplen fallit långt från trädet är jag inte mannen att avgöra, men det känns som ett stort träd.
Vinterhed själv jobbade som socialvårdsassistent innan hon kom till DN, där hon medarbetade flitigt mellan 1965 och 2008. Hon prästvigdes i Svenska kyrkan 1997.
Men den här dagen har hon intervjuat den 24-åriga ”kringdrivande narkomanen” Yvonne, som alltså tycker att det är skönt att vara fattig.
De kallas ”bohemer” och ”luffare” – vilket leder tankarna till Astrid Lindgrens fria själar
Ingressen är inte mindre intresseväckande: ”Yvonne är en av de där ungdomarna som ni brukar se när ni passerar genom tunnelbaneentrén vid Sergels torg, de där ungdomarna som står och tittar på konsumtionssamhället med förakt eller bara likgiltighet, själva totalt egendomslösa eller nästan. (…) Deras fattigdom är, åtminstone delvis, självvald. Ibland är den en medveten protest mot prestations- och konsumtionssamhället. Ibland bara resultatet av en diffus motvilja mot hela hetsen. Dessa unga människor, många narkomaner, många bara ’bohemer’ i största allmänhet är tunnelbanans luffare.”
Uttrycket ”drogromantik” har under åren klistrats på allt möjligt, men sällan har det varit lika bokstavligt som här.
Ungdomarnas missbruk är helt enkelt ett uttryck för samhällskritik. De kallas ”bohemer” och ”luffare”, vilket leder tankarna till Astrid Lindgrens fria själar, Allan Edwall-gubbs som gnolar fram längs landsvägarna med halmstrå i käften, hatt på skallen och solsken i blick.
Det här kvalmiga skimret står inte bara runt missbrukarna.
Om några år kommer svenskarna vallfärda till biograferna och se Jack Nicholson härja på hispan i ”Gökboet”, och offentligheten översvämmas av skägg som hummar att psykisk ohälsa bara är en sund reaktion på ett sjukt samhälle.
Efter alla högkonjunkturer och rekordår sitter svenskarna dästa och smårapande i soffan med byxknappen uppknäppt och anfäktas av ett vagt dåligt samvete för att de har det så svinaktigt bra.
Och när vi skyndar genom spärrhallen i morgonrusningen och skymtar de där långhåriga, håglösa sakerna och börjar vi projicera utav bara helvete. Föraktet och likgiltigheten vi tycker oss se är med andra ord vårt eget.
Vi såg ”De kallar oss mods” 1968 och tyckte att Kenta och Stoffe var ganska charmiga pojkar, och att de sjunger ”Små knegarna är lustiga att se” efter oss i spärrhallen till melodin av ”Små grodorna” kan man väl bjuda på.
Det ska dröja tio år tills Stefan Jarl följer upp med käftsmällen ”Ett anständigt liv”.
I en spalt bredvid intervjun med Yvonne tillfrågas två socialinspektörer om det här rör sig om en ”äkta” fattigdom.
Den ena säger:
”Om dessa människor skulle införlivas i gemenskapen, som man ofta säger, skulle det krävas en så bred medverkan att resultatet blev ett helt annat samhälle än det vi har nu. Allt tal om insatser och engagemang från gemene man i vårt samhällssystem är fraser och floskler, förljugenhet och tomma ord.”
Den andra säger:
”Dom här ungdomarna är som vi. Dom har inga andra känslor och behov än dom som vi har gett – eller inte gett dom. Dom är alltså symtom på oss, på vuxenvärlden snarare än en självständig grupp som format sig oberoende av omgivningen.”
Läs socialinspektörernas citat en gång till, och vänj dig vid tanken att detta ansågs modernt och progressivt 1971. Intelligenta människor nickade allvarsamt över morgonkaffet. Sen vek de ihop sina papperstidningar och gick ut och mejslade fram Sverige.
Läs fler tidsmaskiner av Bengt Ohlsson:
”Sjuttio år senare är författarna glömda”
”Valrörelsen 1976 handlade om löntagarfonder och socialism”
”Torsten Ehrenmark snuddade fjäderlätt vid sina smärtpunkter”
Läs alla artiklar i DN:s arkiv.