Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Peter H Johansson
”Förbannad. Thorbjörn Larsson, medievärldens gudfader och hans eviga krig”
Ordfront, 464 sidor
Det finns många anledningar till att inte skriva en bok om Thorbjörn Larsson.
Han var ingen särskilt förebildlig man. Som far och bonuspappa var han undflyende och rastlös. Som make lynnig och depressiv. När hans andra hustru, Amelia Adamo, belönades med Stora journalistpriset 1986, reagerade Larsson med ett raseriutbrott. Han kände sig snuvad på utmärkelsen.
Som arbetsledare framstår Larsson ofta som primitiv. När han ska krama om en fotograf som utmärkt sig under Estoniabevakningen rusar han fram med en blomsterkvast men blir i sista sekund så osäker på etiketten att han i stället boxar den anställde i magen. Inför semestrar skäller han ut redaktörer i preventivt syfte. Han slungar sina skor genom arbetsrummet i ursinne.
Han var en känslig tidningsmakare. Han kunde redigera en papperstidning så att den frasade som färskt bröd direkt från bageriet
Hans liv på Aftonbladet – hans liv i stort – går ut på en enda sak: att bekämpa Bo Strömstedts Expressen. Det tar tjugosju och ett halvt år för Aftonbladet under hans ledning att gå om i upplaga. När det äntligen sker, i oktober 1996, överväldigas Thorbjörn Larsson av tomhet.
Han var en känslig tidningsmakare. Han kunde redigera en papperstidning så att den frasade som färskt bröd direkt från bageriet. Han kunde förnimma lycka, eller eufori, i hantverket, men ögonblicken av passion övergår aldrig i mer varaktig tillfredställelse.
Den nästan 500-sidiga boken om Larssons liv och gärning är för välskriven för att hemfalla åt klyschor om framgångens bedrägliga natur. Men författaren lyckas verkligen gestalta hur riskabelt det är med kreativa mål som faktiskt går att realisera i praktiken, hur snabbt en yrkesmässig bragd kan övergå i en privat kris.
Larsson får fina jobb även efter Aftonbladet. Men han blir aldrig lyckligare än under skyttegravskriget mot Expressen. När han efter upplagetriumfen ska avancera i ägaren Schibsteds norska direktörshierarki längtar han hem till den svenska redaktionen och sin minibar med filmjölk.
Åren som chefredaktör för Dagens Nyheter 2006–2009 är djupt olyckliga. Han ska kröna, tänker han sig, en publicistisk gärning med att skriva ledartexter om vikten av yttrandefrihet. Men kommer hem tidigt och sitter lamslagen vid skärmen.
Under hans chefredaktörsskap går Aftonbladet i bräschen för digitaliseringen. Han är ingen nostalgiker
Han är utbränd och ligger i skilsmässa. Men också uttråkad. Eller bara oförmögen att manövrera i en redaktionsmiljö som inte längre främst är en verkstad.
Kanske är Larsson den sista publicistiska hantverkaren – den sista stora tidningsredaktören som huvudsakligen arbetar med sina känselorgan. Han konsumerar naturligtvis upplagestatistik och data – men hans arbetssätt på redaktionen är fysiskt: han måste se och känna och ta i bilder och ettor och dummys för att kunna fatta journalistiska beslut.
Under hans chefredaktörsskap går Aftonbladet i bräschen för digitaliseringen. Han är ingen nostalgiker. Men det är i det taktila umgänget med formuleringar och utskrivna foton som han excellerar. Han kan ägna arbetsdagar åt att mejsla ut löpsedlar till perfektion. Som den gången Aftonbladets söndagsbilaga har en intervju med en anonym hemmafru som säljer sex i grannskapet och han kläcker rubriken ”JAG ÄR EN RADHUSHORA”.
Strävaren från Kopparberg förstår instinktivt betydelsen av dörrvaktsmorden på Stureplan vintern 1994. När han får höra vad Tommy Zethraeus åt innan han sköt in i Sturecompagniets kö vrålar han vid desken: ”Slottsstek! Med pressgurka! Mer såna detaljer! Mer!”
Men Larsson har också känsla för gränsen. När Aftonbladet ger Mora Träsk fem plus för ett framträdande på Nöjesparken i Varberg avbryter Larsson sin semester. En konsert med Mora Träsk kan aldrig någonsin vara fem plus.
Digitalisering är gentrifiering, en klassmässig omstöpning av redaktionsmiljön. Den här boken visar det.
Digitalisering är gentrifiering, en klassmässig omstöpning av redaktionsmiljön. Den här boken visar det. Den datorisering av tidningssjälen som börjar med avskaffandet av sättarna i källaren fullbordas under Larssons karriär. Det finns ledande publicister med puls även i den digitala eran: men när gränsen mellan siffror och ord, rågången mellan konsumentdata och journalistik, upplöses krävs en annan sorts tidningschef, en redaktör- och direktörshybrid som spaltar upp sina känslor i algoritmer.
Därför är det så fängslande att läsa om Thorbjörn Larssons liv. Hans verktyg, hans oerhörda förmåga att fånga ett historiskt ögonblick i trycksvärta, slutar gradvis att fungera. Ju längre han färdas från det fysiska hantverket, desto mer överflödig blir han.
När han fyller 50 abonnerar han ett hörn av Östermalmshallen och bjuder på skaldjur. Men glömmer tillbehören. Någon kräks över bordet, en annan får stryk av sin fru. Ett spektakel för en man och en krets som nått zenit i fel tidpunkt. En storslagen tragedi.
Läs fler texter av Björn af Kleen och andra av DN:s bokrecensioner