Hegels dödsdag 14 november 1831 var slutet på en filosofisk guldålder, den tyska idealismen, med Kant som ingångsfigur och Jena som epicentret för en jordbävning i tänkandet några år kring sekelskiftet 1800, med ett crescendo som fick sin klimax med Hegels absoluta idealism.
Efter Hegel gick filosofin under som metafysiskt system, och kunskapsteori och ”nykantianism” tar vid. De enskilda vetenskaperna utvecklas oberoende av Hegels anspråk att förklara det obetingade som ligger till grund för den empiriska världen, för naturlagar och högre kultur, för statsskick och vetandeformer, allt det som Hegel i sin ”fenomenologi” såg som nödvändiga moment i den absoluta andens väg till självmedvetande.
I början på ”Vetenskapens logik” skriver Hegel att hans logik ska förstås som Guds tankar före skapelsen. På hegelska: det finns en enhet mellan vara och tänkande, en enhet som fortlöpande vecklas ut eller framträder i sinnevärlden genom idén om identiteten mellan identiteten och icke-identiteten, där det identiska ”upphävs” men återkommer på högre nivå i ett dialektiskt framåtskridande.
I en tid av splittring, politiskt som filosofiskt, rymmer Hegels tänkande ett löfte, en utopi om ett slutmål: fullbordandet av världsskapelsen, då anden kommer till medvetande om sig själv som världens fria skapare. Fullbordandet äger rum då Hegel, som verktyg för det absoluta förnuftet, vid sitt skrivbord i Jena i oktober 1806 sätter punkt för ”Andens fenomenologi” till kanonmullret från slaget några kilometer bort, där Napoleons stora armé besegrar den preussiska armén, symbol för en absolut despoti dömd till intighet av frihetens nödvändiga förverkligande i historien.
Det är lätt att förstå att en sådan ambition var svår att upprätthålla i den nya tiden 25 år senare.
Snart skulle Karl Marx med Engels berömda ord ”ställa Hegel på fötterna” med sin historiematerialistiska determinism
Men Hegel dog också andra dödar. Som nykomling i Berlin hade han i sin rättsfilosofi skrivit ”Det som är förnuftigt är verkligt, och det som är verkligt, det är förnuftigt”. Många tolkade orden som en apologi för det bestående, för övervakningsstaten Preussen. I Berlin bedrevs hetsjakt på ”demagoger”, och Hegels fiender menade att han var medlöpare. Rudolf Hayms Hegelbok från 1857 stadfäste bilden av Hegel som auktoritär statsfilosof, och denna villfarelse skulle leda till hårresande slutsatser, inte minst av Karl Popper, vid sidan av Arthur Schopenhauer kanske historiens störste Hegelhatare.
Hegels tolkning av historien som en spiralrörelse som upphäver splittring på allt högre nivåer utövade emellertid en stark lockelse på hans unga anhängare, vänsterhegelianerna. Snart skulle Karl Marx med Engels berömda ord ”ställa Hegel på fötterna” med sin historiematerialistiska determinism.
Men sin starkaste återkomst gör Hegel i Alexandre Kojèves föreläsningar i Paris under 1930-talet. Den berömda dialektiken mellan herre och slav är, menar Kojève, kärnan i ”Fenomenologin”. I korthet: Människan kommer till självmedvetande i mötet med den andre, i en förhistorisk kamp på liv och död mellan två likar, vilka erkänner varandra men också sig själva, genom att se sig själva i den andre. Den ene väljer livet framför döden och böjer sig, blir slav under den andre, herren, men genom det av herren påtvingade arbetet med att forma (på hegelska: negera) tingen förändras slavens självmedvetande. På så sätt är den tjänande, slaven, den som förverkligar andens högre utvecklingsstadier, där den krigiske herren stagnerar, en rörelse som Hegel fortskridande spårar i världshistorien.
Många unga Parisintellektuella gjorde förvisso sitt bästa att åter begrava Hegel och dialektiken under 1960-talet, då Nietzsche och Heidegger fick en oväntad högkonjunktur och ”de stora berättelserna” blev angreppsmål för Gilles Delezue, Jacques Derrida & co.
Men Hegel, ”den förste moderna filosofen” (Habermas) har aldrig varit ute. Hans analyser av frihetens förverkligande genom arbete, av det ömsesidiga erkännandet, hans utarbetande av en samhällelig intersubjektiv teori som går från autonomt ”jag” till ett gemenskapsskapande ”vi” lever, det vet alla som hört talas om Charles Taylors och Axel Honneths förnyelse av den politiska teorin. Och vem om inte Hegel kan få oss att begripa vad som pågår i dagens liberala demokratier, med galopperande misstro mellan ”folket” och ”eliterna”, höstliga gatukravaller, i en ofri tid av total avsaknad av ömsesidigt erkännande bland likar, i en krigstid?
Som panorama över Hegels värld är Kaubes bok svåröverträffad. Vi möter familj, vänner och fiender, hela galleriet av ofta världsbekanta författare, vetenskapsmän, filosofer
Lagom till 250-årsjubileet av Hegels födelse, 2020, utkom bara i Tyskland inte mindre än tre Hegelböcker. En av dem, Jürgen Kaubes prisbelönta biografi ”Hegels värld”, har nu förnämligt översatts till svenska av Jim Jakobsson (Fri tanke förlag).
Kaube följer Hegel i spåren, från födelse till död, med rekapitulationer av huvudverken inskjutna vid de korsvägar där de kom till: ”Differensskriften” och ”Andens fenomenologi” i Jena, ”Vetenskapens logik” i tre böcker i Nürnberg, ”De filosofiska vetenskapernas encyklopedi” i Heidelberg och ”Rättsfilosofin” i Berlin.
Som panorama över Hegels värld är Kaubes bok svåröverträffad. Vi möter familj, vänner och fiender, hela galleriet av ofta världsbekanta författare, vetenskapsmän, filosofer. Liksom i förbigående får vi en bild av personen Hegel, speglad i en rikedom av detaljer och slumpmässiga omständigheter.
Vem var han? Den gamle kallades han redan på prästseminariet i Tübingen, där han lärde känna Schelling och Hölderlin och hörde till de rebelliska studenterna, vilka i Nonsensklubben på fritiden läste Rousseau och Kant och via franska tidningar följde händelserna i revolutionens Paris. Många lät håret växa, den ultimata protesten i det gamla augustinerklostret där de bodde, och Hegel var en av dem som på fyllan ställde till med dumheter på stan. Men där den fem år yngre Schelling var en världsstjärna redan vid 21, var Hegel en idisslare.
När han till slut, i den mogna mannaåldern 37 år, kommer ut som mästartänkare, med publikationen av ”Fenomenologin”, är det få som bryr sig, förutom vännen Schelling som tragglar sig igenom förordet och mäkta förargas över att se sin egen filosofi avfärdad som alltför obestämd med orden ”den natt där alla katter är grå”. De skulle inte ses på 22 år, då Schelling en dag i Karlsbad hör en bekant stämma, ”liksom berövad anda och röst, så att den bara kan mumla fram obegripliga ord”. Återseendets glädje mellan Tysklands största levande tänkare var stor.
Men det är först i Berlin, kallelsen kommer hösten 1818, som Hegel hittar hem i ordets alla bemärkelser. Det är där han vinner världsrykte, och det är där han kan leva ut sitt livslånga intresse för opera, teater och konserter
Kaube ser Hegels livsväg kantad av rastlös strävan efter försörjningsmöjligheter och den konträra, obändiga viljan att sprida och utveckla systemfilosofin. Förhållandena förbättras, men det dröjer länge innan han, gift med den tjugo år yngre patricierdottern Marie och med två äkta och ett oäkta barn, får en avlönad professur. Men det är först i Berlin, kallelsen kommer hösten 1818, som Hegel hittar hem i ordets alla bemärkelser. Det är där han vinner världsrykte, och det är där han kan leva ut sitt livslånga intresse för opera, teater och konserter, speciellt efter 1821, då Königliches Schauspielhaus invigdes vid Gendarmenmarkt, bara några stenkast bort från Hegels bostad, med universitetet mittemellan.
Hegel var stadsmänniska, ingen romantiker med dragning till ensliga nattvandringar och storslagna sublima naturscenerier, som han ändå hade inpå hörnet stora delar av sitt liv, inte minst som privatlärare i Bern i början av sitt yrkesliv. Inte heller delade han sina ofta nationalliberala studenters dragning till fackeltåg upp till Wartburg, där Hegels ärkefiende antisemiten och filosofiprofessorn Jacob Friedrich Fries höll tal till tysk enighet, och studenterna eldade upp Code Napoleon under en beryktad fest 1817.
Hegel var på lärostolen efter Fichte i Berlin en magnet för de unga. Det kan förefalla märkligt. Vittnesmålen är många om hans sövande föreläsningar, föredragna med pauser och grymtningar, på schwabisk dialekt. Men som sällskapsmänniska var han eftertraktad, också om han inte var något salongslejon efter franskt eller brittiskt mönster eller kunde mäta sig med bröderna Schlegel.
Kaube återger en roande anekdot från Hegels tid i Jena, där Hegel bara hade en handfull åhörare. Schiller och Goethe hade fattat tycke för den inte helt purunge filosofen, men oroar sig över hans bristande språkkänsla. Goethe föreslår en gemensam hjälpaktion, Hegel är ”alldeles för besvärad i sitt sätt att uttrycka sig”. Schiller genmäler torrt: ”en tysk nationaldefekt”. När Madame de Staël gör entré blir Hegel ändå inbjuden, ”eftersom åtminstone hans franska är begriplig”. Eller som ett annat tidsvittne uttryckte saken: Hegel ”skulle ha varit en mycket trevlig människa, om det inte vore för hans filosofi”.
Om Kaube hade granskat den frågan närmare hade vi fått en mer sammanhållen bok, där Hegels frihetsfilosofi sammanförs med privatmannen
Jürgen Kaubes bok är rik på anekdoter. Men detaljrikedomen skymmer förståelsen för hur Hegel kunde fängsla och än i dag utövar en stark lockelse. Varje år den 14 juli skålade Hegel i champagne. Varför? Om Kaube hade granskat den frågan närmare hade vi fått en mer sammanhållen bok, där Hegels frihetsfilosofi sammanförs med privatmannen, och där Hegels försök ”att fatta sin tid i tankar” inte hade reducerats till nödtvungen pliktredovisning av verken, insprängda som svårtuggade stycken i en annars belärande och roande levnadsskildring.
Läs mer:
Fredrik Agell: Den moderna kvinnan klev fram under den brusande Weimarrepubliken