Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
Éva Mag: ”Berättelser utan början”
Marabouparken, Sundbyberg. Visas t o m 7/3
En lång taggig gren av metall löper genom hela rummet och lotsar in betraktarens blick i det öde landskap som Éva Mag har byggt i Marabouparkens stora sal. Den börjar redan i den majestätiska trappan eller läktaren, som leder ner till den underjordiska salen och slutar först på andra sidan rummet.
Runtom den farligt vassa växten, som förresten kanske inte alls ledsagar betraktaren utan själv desperat försöker fly till ovanjorden, finns det några stationer av uppfläkta metallbalkar. Det är stora sårigt sammansvetsade former av samma material, stiliserade och sönderfallande rotsystem av lera och små högar eller fält av sand. Det är glest mellan objekten, även om de också ibland trevande löper om varandra.
Det kaotiska är ingenting nytt i Èva Mags vanligen väldigt fysiskt påtagliga konstnärskap. Men den luftiga salen känns ändå som ett sökande efter ett nytt spår. De tydliga eller bara antydda mänskliga kroppar som har varit utropstecken och naturliga blickfång i Mags konst saknas helt den här gången.
Men känslan av sårbarhet och oro är intakt. Lite som om konstnären har skapat en miljö som vore perfekt för de frånvarande figurerna. Objekten är vassa, vådliga och känns välbekanta, även om de knappast låter sig preciseras.
En hög vindlande konstruktion av stål är randig av breda svetsfogar och kunde vara en del av en skorsten likaväl som resterna av en kokong. Plåten buktar åt olika håll som om en kraft frigjorts från dess insida. Samma effekt har en annan, likartad men liggande och utfläkt stålkonstruktion. Möjligen kroppen av en maskin som slagits sönder, kanske de tappade vingarna från en ängel av stål.
Titeln ”berättelser utan början” vägrar i stor begynnelsebokstav i foldern till utställningen, framarbetad i uttalad dialog med Lotta Lotass egenartade skildring av första världskriget, ”Den röda himlen” 2008 – en enda lång mening på hundra sidor. Den fragmentariska återgivningen av fasa och en lätt känsla av monotoni förenar verken. Det sistnämnda kan låta negativt, men har mest att göra med att den förfäran som förmedlas inte medger svängningar och tempovariationer som antyder en melodi. Kriget är helt enkelt ingen sång.
Hos Mag blir dessutom den luftiga, just lite stillastående hängningen en förlängning av det performativa draget som alltid eller ofta förstärker konstnärens utställningar. Det hade varit enkelt att fylla rummet med fler objekt. Men då på bekostnad av översiktlighet.
Nu känns avståndet mellan verken som en uppfordrande stig för betraktaren att vandra. En tyst, knappt anbefalld koreografi som gör att man sakta rör sig mellan utställningens alla komponenter och liksom pausar framför varje dystert konstaterande om förstörelse och ruin. Hela installationen känns för övrigt som en beklagligt precis bild av vår krigiska samtid.
På sätt och vis saknar jag den visuella käftsmäll som Mag så ofta bjudit på. Men det slående finns på något sätt kvar, bara det att det smyger sig på och lägger sig under huden med hjälp av betraktarens rörelser i rummet, lika mycket som via ögonen.
Éva Mag, som också är aktuell i grupputställningen ”Bærende konstruksjoner” på Kunstnernes hus i Oslo, är avgjort på väg mot något nytt. Hon kalibrerar sina verktyg och jag är redan nyfiken på konstnärskapets nästa steg.

