Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Årets julklapp blir… ett startnummer till ett motionslopp (DN 18/11). Knappt hann detta utannonseras innan kritiken kom, förståeligt nog: Detta är en totalt idiotisk gåva till exakt alla utom personer med specifikt intresse för löpning. Och de har förhoppningsvis redan säkrat sin maratonplats själva – de flesta av nästa års lopp är nämligen slutsålda sedan i våras.
Återstår alla vi andra. Det hade blivit mord, åtminstone i blick, om någon hade gett mig ett krav på att springa ett lopp. Vem gör så? Vad är det för vansinnig idé?
Årets julklapp har varit på fallrepet i exakt åtta års tid. År 2018 hände något: Från att ha varit ett närmast barnsligt lyckligt frossande i den nya teknikens under och gimmickar – elektroniskt husdjur, råsaftcentrifug, robotdammsugare, vr-glasögon – övergick utnämningarna till att bli proggigt präktiga: det återvunna plagget, sällskapsspelet, det hemstickade plagget.
Vem gör så? Vad är det för vansinnig idé?
Det är lite märkligt när en institution plötsligt börjar låtsas vara något annat än det den är – jag menar: de flesta julklappar tarvar trots allt konsumtion.
Kanske sammanföll förändringen med att en viss Greta Thunberg samma år drog i gång sin skolstrejk för klimatet? Eller bara med en allmän ökad insikt kring att det inte är hållbart att shoppa loss såsom mänskligheten gjort.
Men jag gör en annan tolkning: Många i Sverige kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Rent materiellt har samtidigt standarden ökat för alla. Och hushållens köpkraft har aldrig varit större.
Under svältens år, 1696, kanske årets julklapp hade varit en brödskalk med nästan inget mögel på alls. År 1871, den kallaste vintern i svensk historia, hade ett par yllevantar suttit fint. År 1917: kvinnlig rösträtt och fred på jorden – eller åtminstone några hekto äkta kaffe som icke uppblandats med bark. Och så vidare.
Men nu? Oavsett samhällsklass har de flesta svenskar inte bara tak över huvudet och mat på bordet. De har också en platt-tv (årets julklapp 2004). De har en mobil (1994), och därmed också både en videokamera (1989), internet (1996) och en massa dataspel (1989). Många upplever rent av att de har för mycket mobil, att de snarare skulle behöva en låda att lägga den i (2019) för att få en paus.
Återstår därför bara en gåva, som borde kunna instiftas som årets julklapp varje år framöver: välgörenhetsdonationen. I namn av alla dem som inte har det lika bra.
Så slipper folk onödigheter som ändå bara står och samlar damm, och inges i stället av en känsla av frid, mildhet och generositet. Det vill säga just det julens signum som i verkligheten annars är så sällsynt.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Hur ärliga är Elsa Billgren och Sandra Beijer? Det är svårt att veta
Lisa Magnusson: Bakom kulisserna är svenska djurparker allt annat än djurvänliga
Lisa Magnusson: Sluta vara så snåla när ni köper kläder
Lisa Magnusson: Du är inte en dålig feminist för att du är ledsen efter din abort

